24
protokollet liksom i öfriga ekonomiemål skyndsammast öfversändas till konungen. De allmänna medlen skola förvaras i en jernkista med tre nycklar, hvaraf de tre nämda embetsmännen har hvar sin. Alla protokoll, som icke äro af den art, att de måste genast inskickas, böra inom sex månader efter årets slut till Sverige af guvernören öfversändas.
Det stundade nya tider, fulla af oro, för Barthelemy. Flammorna från den europeiska krigsteatern kastade sitt återsken på de vestindiska farvattnen. Vi befinna oss vid den tidpunkt, då Gustaf IV Adolf slog in på den mot Napoleon riktade politik, som skulle föra vårt fosterland till undergångens brant. Till den koalition, som 1805 bildade sig som en ny nödvändig motvigt mot Napoleons sträfvande efter universalvälde, sällade sig ock Gustaf IV, och det fiendtliga förhållandet mellan Sverige och England, som häraf blef en frukt, utöfvade ock sitt inflytande på den lilla svenska kolonin i det fjerran belägna vesterhafvet. Ankarheim rapporterar nämligen 1806, att han från general Ernouf, guvernör på Gnadeloupe, erhållit notis om krigsförklaringen mellan Sverige och Frankrike[1]. Ömsesidigt behof hade hittills oaktadt alla krigsrykten gjort Sveriges flagga respekterad af franska kapare, och handeln hade fortgått under skyddet af den strängaste neutralitet. General Ernouf vore vänligt sinnad mot ön. Han hade uppehållit kungörandet af fredsbrottet under trenne veckors tid, och detta hade han vågat, oaktadt Jerome Bonaparte, som var öfverbefälhafvare för den franska eskadern i dessa farvatten, hyste en helt annan sinnesstämning mot Barthelemy. Fredliga tänkesätt lade ock guvernören på Martinique, Villaret, i dagen. Ankarheim hyser derför det hopp, att Ernouf och Villaret skola, om Bonaparte aflägsnar sig ur de vestindiska farvattnen, söka uppehålla vänlig handelsförbindelse med Barthelemy.
- ↑ Rapport af 15⁄7 1806.
