köpmän använde flitigt de utvägar, den politiska ställningen utvisade för deras verksamhet. Handelsförbindelsen med Norra Amerika, “hvaraf öns trefnad hufvudsakligen berodde“, hade[1] oafbrutet fortgått till årets början, men efter denna tid hade den engelska blokaden af de amerikanska hamnarne hindrat tillförseln af amerikanska varor, som sedan kunde hafva kringförts på svenska fartyg. En ökad export af vestindiska produkter motvägde dock detta missförhållande. De engelska kaparne visade sin forna vanvördnad för neutrala magters egendom och område. Elbers, med hvilken Stackelberg nu tyckes hafva kommit på god fot, får rättighet att utrusta ett fartyg med kanoner för att kunna sätta hårdt mot hårdt.
Det synes, som om det i början af 1814 varit fråga om att bevilja Guadeloupe frihamnsrätt. Stackelberg tar sig åtminstone af en förmodan, att något sådant vore påtänkt anledning att skrifva till af Vetterstedt och på det kraftigaste afråda från detta steg. Eljes skulle regeringen rikta en dödsstöt mot Barthelemy. Det vore nämligen ute med den “nakna klippan“, om dess på frihandelsrättigheten grundade handel lede någon inskränkning, då deremot Guadeloupe var ett “jordiskt paradis“, som nog skulle bära sig utan konstlade åtgärder. I Augusti vet Stackelberg, att Guadeloupe gått förloradt[2]. Han uttalar nu farhågor derför, att sedan allmän europeisk fred var sluten, och de holländska och danska öarne återkommit till sina lagliga styrelser, dessa frihamnar kunde draga främlingarne från Barthelemy. Vid uppdragen jemförelse befunnes S. Thomas, som låg närmare Södra Amerikas spanska kust, Porto Rico och S. Domingo, hafva lättare att draga kusthandeln och
