Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52

dåliga hamn och hellre gingo till Barthelemy. Nöden på Vestindiens öar var allmän, yttrar vidare guvernören i ofvannämda bref. På S. Thomas hade eländet lagt många i grafven, och äfven på Barthelemy gingo många utan arbete och svulto.

En till Barthelemy anländ underrättelse, som gladde Rosensvärd mycket, var att Stackelberg fått alla sina skulder till kronan efterskänkta[1]. “Intet hade det gått så för en så olycklig varelse som jag“, utbrister Rosensvärd i ett anfall af sin vanliga pessimism.

1818 blef ett för kolonin något gynsammare år.

I Januari underrättar Rosensvärd hofkanslern[2], att köpmannen Elbers, som visserligen varit en företagsam man, men å andra sidan genom tredska och uppstudsighet mot öfverheten städse på ett sorgligt sätt utmärkt sig — så hade han 1810 jemte en Cremony varit chef för upproret, 1812 uppläst ett näsvist memorial i konseljen, hvarför han derifrån uteslöts — nu satt kronan på verket genom en skamlig och bedräglig bankrutt. Guvernören anser, att dylika köpmän böra skötas med strama tyglar. Men äfven sekreteraren Hauswolff visade i sitt uppförande mot guvernören ofta prof på oförskämdhet och spelade under täcket med åtskilliga af öns invånare. Rosensvärd, som på senaste tiden märkte, att åtskilliga Barthelemybor behandlade honom med föga aktning, hade frågat Hauswolff om orsaken härtill och då fått till svar, att det troligen kommit till deras vetskap, att guvernören vore mindre väl anskrifven på högre ort. Detta svar retade naturligtvis Rosensvärd. Det har redan “länge bland embetsmännen rådt en aristokratisk anda“, som uppkommit dels genom brist på ordentliga föreskrifter om hvars och ens magtssfer, dels ock derigenom att guvernören sett genom fingrarne med

  1. En 1817 tillsatt komité, som hade att granska Stackelbergs förvaltning, kom till det resultat, att han häftade till kolonins kassa i en skuld af 13,771 sp. daler.
  2. Bref af 111 1818.