med så stor magt, att motståndare ej kunde uppstå. Hans åsigt var att, eftersom ytterligheterna beröra hvarandra, vi samma fördelar skulle uppkomma, om handeln lades i guvernörens hand, som på S. Thomas ernåtts, derigenom att guvernementet låg i handelns. Der kände sig alla köpmän som förenade i ett bolag, här var hvarje handlande den andres fiende och afundsman, och hans lösen var: “förtjenar ej jag, skall ingen annan förtjena, och samhället må hellre gå till sin undergång“. Guvernören borde hafva nog stor myndighet att göra slut på denna splitets anda. Rosensvärd hade enligt Berghults åsigt uppträdt alltför lamt i det bråk, som uppstod efter försäljningen af den portugisiska prisen. Polisbetjenten borde genast hafva straffats, och Stuart för sina fräcka beskyllningar hafva satts i arrest. Men tiden hade gått, och skriket mot öfverhetens slapphet hade tagit fart, och man hade blifvit nödsakad att företaga energiska mått och steg mot de sydamerikanska independenternas kaparefartyg och deras försök att i Gustavias hamn försälja tagna priser.
Det motparti, Berghult hade i Gustavia, fortfor att göra honom förtret[1]. Särskildt visade honom Petersen, Portelly och C. Thenstedt vanvördnad genom att icke infinna sig vid den sedvanliga festen i guvernementshuset till firande af konungens namnsdag. Gustavias öfriga invånare lade deremot med entusiasm sina rojalistiska tänkesätt i dagen. Hauswolff anser Berghult vara sin sanne vän och en nitisk embetsman.
Om köpmannen Ebers, som blef föremål för så olika omdömen, yttrar Berghult, att han var öns ende driftige handlande. Nu hade han lyckats på nytt få vind i seglen. Som bevis på hans förmåga att göra affärer anföres, att då ett fartyg Oden, lastadt med jern och bräder, nyligen anlände från Stockholm, kunde Elbers genom sina
- ↑ Portelly skröt öfver att hafva mägtiga gynnare i Sverige. F. d. justitiarien Bergius, nu expeditionssekreterare i kolonialdepartementet. ansågs gå de oppositionella Barthelemybornas ärenden.
