Invånarnes antal uppgick till 4587 personer, sålunda fördelade: hvita i staden 719, negrer och kulörta 713, slafvar 1478 = 2910 personer —
hvita på landet 1019, negrer och kulörta 103, slafvar 555 = 1677 personer.
I bref [1] till expeditionssekreteraren Bergius redogör Norderling något längre fram för ställningen inom kolonin. Spåren efter den förfärliga orkan, som den 21 September spred förödelse öfver ön, började nu utplånas[2]. De förmögna hjelpte de fattigare att föra upp sina hus, de flesta fartyg voro reparerade, och hamnen var frigjord från spillror och vrak.
Norderling anser sig hafva afhjelpt åtskilliga missbruk, som inrotat sig i öns styrelse, men han vågade ej gå alltför bröstgänges till väga, emedan han trodde sig hafva mot sig en liga, som sent eller aldrig förläte, 1) att han ej uppträdt med förkrossande stränghet mot Berghult och Hauswolff, 2) att han satt konseljen och domstolen i vederbörlig respekt. Bergius borde afhålla sig från att korrespondera med enskilda på ön, ty derigenom erhölle partiandan ny näring. Hvartenda ord, som man kunde vända till sin fördel, användes som ett anfallsvapen mot Rosensvärds och Berghults styrelse. Stympade och vrängda utdrag ur bref ven flögo kring staden, krigsplaner uppgjordes, och kannstöpande sammankomster höllos. Man åsyftade en “sakramenskad köpmansstyrelse, hvari chefen borde omskapas till en snart sagdt stadsbetjent, beroende för sitt lifs uppehälle af deras — köpmännens — nåd, liksom en kolbonde af sin brukspatron“. “I hvilken sylta har jag ej kommit“, utbrister Norderling. Invånarne på Barthelemy skulle nog helst se, att guvernör, domstol och tullbetjenter vore borta. “Vive saint Thomas“ — var det vanliga skriket. Der gick en skeppare till tullhuset och anmälde, att han hade mjöllast. “Du är ett
