72
månad, gingo nu i bästa fall till 800 piaster[1]. Man började nu derute uppge hoppet om en förändring till ett bättre. En stum förtviflan lägrade sig öfver sinnena[2]. Flera köpmans- och handtverkarefamiljer utvandrade till Porto Rico, emedan de fruktade, att de ej skulle kunna lifnära sig i kolonin. Men det var under stor sorg och saknad, de togo detta steg, och den svenska styrelsen enligt 1811 års reglemente efterlemnade hos dem ett saknadt minne. Utgifterna öfverstego allt mer inkomsterna, och embetsmännen bragtes i trångmål, derför att de ej kunde utfå sina löner. Kassans beräknade tillstånd den 6 December, då lönerna skulle utbetalas, visar en mörk bild[3]. Det antogs blifva, som följer:
| Skulder: | ||
| Till guvernören, som fyllt en brist i sista qvartalet | 922 | piaster |
| Till löntagare för 2 och 3 qvartalen | 4749 | „ |
| „ „ 4 qvartalet | 3022 | „ |
| För garnisonen, milisen m. m | 260 | „ |
| Summa | 8953 | piaster. |
| Tillgångar: | ||
| Kassans kontanta tillgångar d. 9⁄11 | 1034 | piaster |
| Tullkassan | 641 | „ |
| Återstoden af månaden och Decembers fem första dagar antogos skola gifva | 40 | „ |
| Summa | 1715 | piaster. |
| Alltså brist | 7238 | piaster. |
1825 skedde genom konglig majestäts order en förändring i sammansättningen af kolonialdomstolen[4]. Den skulle hädanefter bestå af justitiarien som ordförande, guvernementssekreteraren och 3 af invånarne valda medlemmar. Mindre vigtiga mål kunde af 4 —
