Tullinkomsterna stego i April ända till 4442 sp. daler, och vackra summor kunde öfversändas till Sverige.
För öfrigt utmärka sig Haasums och Morsings rapporter för en gräslig torrhet. De innehålla i allmänhet blott redogörelse för de remisser, som gingo till Sverige, och de mått och steg, styrelsen vidtog för att hålla de i de vestindiska farvattnen på denna tid så ofta förekommande kaparne inom tillbörliga skrankor. Den franske amiralen i Vestindien Bergeret anklagade 1828 Barthelemys styrelse derför, att den skulle hafva låtit en pirat inlöpa i hamnen och der försälja sitt röfvaregods. Anklagelsen ledde ej till någon åtgärd. Haasum och Morsing påstodo sig städse vinnlägga sig om att skaffa svenska regeringens förbud mot införandet till kolonin af kaparnes röfvaregods efterlefnad och endast i det fall tillåta kapare med sina priser inlöpa i öns hamnar, att de lidit verklig sjöskada, som oundgängligen kräfde reparation.
Ett förhållande, hvarpå den nuvarande styrelsen öfver Barthelemy särskildt fäste uppmärksamheten, var det glödande hat, som förefanns mellan hvita och kulörta, och som ofta gaf sig luft i blodiga slagsmål. Det behöfdes blott, att en hvit och en kulört hade något obytt med hvarandra, så uppstod der träta, folk samlades, man tog parti för och mot, och snart var slagsmålet i full gång. De hvita voro intagna af en oändlig massa fördomar mot de färgades klass.
1829 och 1830 utmärkte sig ock för ett tämligen friskt lif i handel och sjöfart, om äfven resultaten ej gingo upp mot 1828 års[1]. Man började dock på nytt blifva missmodig i kolonin, emedan man hade anledning att befara, att England stod i begrepp att åter öppna sina kolonier för amerikanarne. Och det fruktade slaget skulle ej länge låta vänta på sig.
I December 1830 återvände justitiarien L. Morsing
- ↑ Rapporter för 1829 och 1830.
