stads- och tvenne landtkompanier samt en artilleri- och en dragonkår. I spetsen derför stod en befälhafvare med titeln major — nu P. Petersen —, vid hans sida en adjutant — nu C. L. Treffenberg.
I April 1831 afreser Haasum, som erhållit tjenstledighet, till fäderneslandet, och högsta magten ligger nu uteslutande i Morsings hand. Haasums tjenstledighet räckte till senare delen af 1833. Under denna tid tima händelser, som påminna om förra dagars Barthelemyförhållanden. Det är den gamla embetsmannafejden, som lågar upp på nytt, i det Morsing och Ekholtz på det häftigaste råka i delo med hvarandra. I skrifvelser till regeringen och hofkanslern slunga de anklagelser mot hvarandra. Det gick slutligen derhän, att Morsing fick en skrapa för otillbörligt skrifsätt, hvarefter han begärde sitt afsked[1]. Detta erhöll han ock, då Haasum återvändt till kolonin, och hans motståndare blef hans efterträdare som justitiarie. Men Morsings uppgift att jemte Haasum utgöra öns styrelse gick ej i arf på Ekholtz, utan Haasum blef nu öns ende styresman. Hans titel vexlar mellan placemajor, kommendant och guvernör. C. Ulrich blef guvernementssekreterare.
Pastor Carlsson öppnade 1831 en skola för gossar[2]. Skolan bestod af två klasser. I den första lästes engelska — innanläsning —, religionshistoria, aritmetik, Sveriges geografi och historia samt engelsk grammatik. Andra klassens läroämnen voro franska, katekes, geometri, allmän historia och geografi, svenska, algebra och latin. De nödiga medlen till företagets uppehållande erhöllos genom frivilliga bidrag, skolafgifter och ett årligt anslag af 100 sp. daler från kongl. majestät. En flickskola, hvari 12 lärjungar mottogo undervisning, öppnades ock af samme pastor Carlsson. Om den förefintliga metodistskolan fäller denne ett synnerligt förklenande omdöme. Han säger nämligen, att lärarne uti densamma
