86
rampris och så slutligen använda detta som en norm vid de öfriga slafvarnes friköpning. En slafvärderingskomité tillsattes under ordförandeskap af auktionsförvaltaren G. Ekerman. Komitén arbetade flitigt. Redan 1846 friköptes 241 slafvar för 19991 sp. daler, och under 1847 års lopp blefvo de återstående, 282 till antalet, friköpta för en summa af 24699 sp. daler. Den 9 Oktober 1847 kungjordes högtidligt, att slafveriet var afskaffadt på Barthelemy, och de frigjorda hemburo i en adress sina varma tacksägelser till Sveriges konung och folk, som löst dem ur träldomens bojor. Hela folkmängden — de 523 f. d. slafvarne inräknade — utgjorde 1847 2683 personer — 1505 på landet, 1178 i staden.
Major Myhrberg, som af guvernören ansågs oskicklig för sina befattningar, aflägsnades från dem, och doktor J. Uddenberg blef guvernementssekreterare, och tullförvaltaren Röhl räkenskapsförare[1]. Garnisonen utgjordes af 1 korporal, 2 vice korporaler och 18 man af landtmilisen och stod under befäl af kapten Lyon.
Det var dåliga tider i hela Vestindien[2]. I de engelska kolonierna voro förhållandena mycket tryckta. Det forna välståndet, som länge undergräfts, var nu försvunnet. Arbetslönerna voro nedsatta med 50 %, men den ena sockerplantagen efter den andra nedlades i alla fall. Dessutom rådde det på flera af grannöarne mycken jäsning och oro, som ibland gaf sig luft i mord och plundring. Det var den svarta stammen, som höjde hufvudet ur stoftet och upptog kampen med sina hvita förtryckare. På de danska öarne blef nu slafveriet upphäfdt. Märkvärdigt nog lemnades de gamla och till arbete odugliga slafvarne qvar i sina herrars händer. På Barthelemy underhöllos de genom bidrag från en understödsfond[3].
Tullförvaltaren Röhl dör 1848. Handlanden Delisle
