vara på god väg att verkligen lyckas för framtiden frilägga stora delar av landsbygden från bebyggelse. I viss utsträckning har detta skett genom överenskommelser i servitutsform med stora jordägare, varigenom de frilagda områderna avsatts såsom "private open spaces". Vad speciellt stränderna beträffar försöker man motarbeta uppkomsten av radbebyggelse längs strandlinjen och i stället koncentrera bebyggelsen till sådana platser, där den minst faller i ögonen. Man synes hava uppmärksamheten särskilt inriktad på att ett snabbt ingripande är nödvändigt, om strandområdenas återstående naturvärden skola kunna bevaras, och man söker säkra ett såvitt möjligt sammanhängande obebyggt bälte längs stränderna. Med stöd jämväl av bestämmelserna i Public Health Act av år 1936 vidtagas åtgärder för att trygga allmän promenadväg längs stranden. Allmänhetens rätt att färdas på annans mark är för övrigt starkt beskuren.
Tyskland.
Även i Tyskland användes regionplaneinstitutet såsom medel att trygga tillgången av friluftsområden och skydda landskapsbilden från störande inverkan genom bebyggelse. För övrigt torde myndigheterna för närvarande* med stöd av olika lagar och dekret vara i stånd att effektivt ingripa mot varje planerat bygge, som anses strida mot något allmänt intresse. Här skall icke lämnas någon redogörelse för innebörden i gällande bestämmelser, enär för bedömandet av deras effekt och räckvidd mer än eljest fordras ingående kännedom om deras praktiska tillämpning. Omnämnas må dock riksnaturskyddslagen av den 26 juni 1935, som enligt ingressen avser att försäkra även den fattigaste medlem av folket om hans del av tysk naturskönhet. Påfallande är den utsträckning, i vilken man i ett så tättbefolkat land lyckats hålla kusterna fria från störande bebyggelse. Vandrarlivet har sedan gammalt livligt omhuldats. I detta hänseende förtjänar erinras om en lag den 29 juli 1922, vari bland annat meddelas bestämmelser, som möjliggöra att "i folkhälsans intresse" anordna promenadvägar längs stränderna av insjöar och vattendrag. Där sådan väg upplåtits för allmänhetens bruk, är det förbjudet att mellan vägen och vattnet uppföra byggnad och till och med att anbringa hägnad av större höjd än en meter.
Kap. 5. Grundlinjer för en reglering av strandbebyggelsen.
Av den verkställda undersökningen torde framgå, att den sedan åtskillig tid tillbaka pågående mer eller mindre okontrollerade bebyggelsen vid våra havs- och insjöstränder redan medfört en ur social synpunkt icke önskvärd minskning i de områden, dit allmänheten kan söka sig för att i en relativt ostörd natur hämta hälsa och vederkvickelse. Villa- och sportstugebebyggelsen hotar faktiskt mångenstädes att från vara stränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan över huvud taget alla dem som icke äga del i stranden. Om icke särskilda åtgärder vidtagas. kommer denna ogynnsamma utveckling av allt att döma att fortsätta i allt hastigare tempo. Detta
