Den här sidan har korrekturlästs
25

vore synnerligen beklagligt. Kommittén tänker härvid icke endast på den minskande tillgången på obebyggda strandområden, lämpliga för friluftsbad, tältplatser och dylikt. I minst lika hög grad ägnad att väcka oro är bebyggelsens förstörande inverkan på den ursprungliga landskapsbilden inom de vackraste naturområdena. I detta hänseende äro stränderna speciellt känsliga. Härtill tages sällan tillbörlig hänsyn vid markexploateringen för villa- och sportstugeändamål. Ofta uppföras byggnader alltför nära intill strandlinjen på sådana ställen, där de verka direkt störande vid insyn utifrån vattnet. Vanligt är också att byggnader förläggas till bergspartier och andra högt belägna platser, där de totalt fördärva en vacker höjdkontur. På detta eller liknande sätt spolieras skönhetsvärden, som det till skydd för allmänhetens trevnad är angeläget att bevara. Det torde nämligen förhålla sig så, att det framför allt är det orörda natur- eller kulturlandskapet, som för stads- och industribefolkningen är av betydelse såsom en vilsam och vederkvickande kontrast till den vardagliga omgivningen. En ohämmad eller olämplig strandbebyggelse gör därför stor skada, enär det företrädesvis är till stränderna. folket söker sig under sin fritid för att bada. och njuta av den trivsel, som närheten till vatten och strändernas omväxlande natur skänker. Framför allt våra skärgårdar samt våra sandstränder vid hav och insjöar med deras möjligheter till stärkande friluftsliv äro en ovärderlig tillgång i kampen för bevarandet och höjandet av folkhälsan. Att åt den icke jordägande befolkningen säkra tillträdet till våra stränder i erforderlig omfattning samt att skydda strandområdenas återstående natur- och skönhetsvärden framstår sålunda som en viktig samhällsuppgift, vars verkningar icke äro begränsade enbart till skapandet av ökad trevnad för vissa befolkningsgrupper. En ofrånkomlig förutsättning för lösandet av denna uppgift synes vara att med det snaraste införa en lagstiftning, som gör det möjligt att i tillräcklig omfattning hålla fri från bebyggelse marken närmast intill strandlinjen samt andra områden i närheten av stränderna, vilka kunna vara lämpade för uppehåll under fritiden eller eljest värdefulla ur rekreationssynpunkt.

För en sådan reglering av bebyggelsen kunna åberopas även andra skäl. Mångenstädes, särskilt i Stockholms och Göteborgs skärgårdar, har bedrivits en kortsynt och hänsynslös exploateringspolitik. På långa sträckor har all mark närmast intill stranden styckats till byggnadstomter, bebyggts och inhägnats så att inga andra än ägarna av strandtomterna kunna komma fram till vattnet. För dem, som på ett tidigt stadium av exploateringen lockats att där skaffa sig en sommarstuga med tanke på traktens möjligheter till friluftsbad och båtsport, innebär strandens avstängande, därest de icke försäkrat sig om strandtomt, icke bara att stugan ej längre kan fylla sitt ändamål utan också avsevärd ekonomisk förlust. Även den obebyggda marken bakom raden av strandtomter förlorar det värde den eljest skulle haft såsom byggnadsmark. Det är uppenbarligen minst sagt otillfredsställande att enskilda markägare skola tillåtas på dylikt sätt omintetgöra värden och skapa otrevnad för kringboende. De erfarenheter, som gjorts av de markägare, vilka på angivet