hand icke innebära någon detaljerad planläggning av bebyggelsen utan det torde vara tillräckligt med en avgränsning mellan de områden, där ingen bebyggelse bör ske, och områden. där bebyggelse skall vara tillåten. Närmare reglering av bebyggelsen kan sedan, i den mån så erfordras, ske enligt gällande bestämmelser i stadsplanelagen. lokaliseringen torde icke heller behöva omfatta all slags bebyggelse. Utan fara för att regleringens syfte skall i något väsentligt hänseende äventyras synes den nuvarande byggnadsfriheten kunna bibehållas för sådan bebyggelse, som så att säga organiskt hör samman med landskapet och alltid måste finnas där, nämligen byggnader som erfordras för lantbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov. Avgörande för vart dessa byggnader förläggas måste ändå alltid till sist bli dessa näringsgrenars speciella krav på byggnadsplatsens lämplighet. liknande synpunkter torde tala för att från regleringen undantagas även byggnader, som erfordras för rikets försvar och för den allmänna samfärdselns behov.
Den utredning kommittén verkställt torde visa, att beträffande
saltsjöstränderna liksom i fråga om sötvattensstränderna behov av en snar reglering
av bebyggelsen föreligger överallt i närheten av de större städerna och
andra betydande befolkningscentra samt beträffande de delar av stränderna
annorstädes, som på grund av sin natur och belägenhet erbjuda möjligheter
för bad och friluftsliv. Detta innebär emellertid att praktiskt taget hela
västkusten samt hela Skånes syd- och ostkust äro i behov av reglering. Även
i fråga om hela östersjökusten i övrigt torde det vara svårt att avgränsa
några bestämda kuststräckor av avsevärdare längd, där behov av reglering
icke redan föreligger eller kan förväntas snart uppkomma. Till stora delar
av saltsjökusten begiva sig varje sommar talrika skaror från skilda orter i
hela landet och icke blott från den närmast omgivande trakten. Av den i
2 kapitlet lämnade översikten framgår, att så är förhållandet beträffande
såväl västkusten som ostkusten. Till och med Norrlands stränder besökas i
avsevärd utsträckning av invånarna i samhällen på betydande avstånd därifrån.
Kusterna vid saltsjön kunna därför sägas vara en för hela nationen gemensam
tillflyktsort under semestern. Uppenbarligen kommer detta att bli fallet i
ännu högre grad, när semesterlagens verkningar hinna göra sig fullt gällande.
På grund av vad sålunda anförts finner kommittén det synnerligen angeläget,
att en lagstiftning till skydd mot olämplig strandbebyggelse blir tillämplig
beträffande hela rikets saltsjökust, inklusive öar och skär.
Sötvattensstränderna äro icke på samma sätt som havskusten ett eftersträvat mål för semesterfirare och friluftsfolk från avlägsna orter. De besökas i allmänhet endast av dem, som äro bosatta på ett icke alltför stort avstånd. Med den rikedom på insjöar och vattendrag, som vårt land besitter, och i betraktande av de synnerligen växlande förhållanden i fråga om befolkningstäthet och sötvattenssträndernas beskaffenhet, som råda i olika landsdelar, är det därför påtagligt att något trängande behov att reglera bebyggelsen vid samtliga sötvattensstränder icke föreligger. Att oberoende av behovet införa reglering för alla dessa stränder synes alltså – ehuru annars
