upp och på marken utstaka en efter landskapets karaktär anpassad demarkationslinje, som avgränsade de områden, vilka skola vara underkastade den särskilda regleringen. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle emellertid uppenbarligen vara alltför tidsödande och draga för stora kostnader, och torde därför böra lämnas ur räkningen. Det synes också vara tillräckligt, att i lag angives ett visst avstånd från strandlinjen, inom vilket lagen skall gälla. Om detta avstånd icke sättes för stort, lärer icke behöva befaras att vid den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse några mera avsevärda svårigheter skola uppkomma. Å andra sidan bör avståndet, om denna metod väljes, helst vara lika för samtliga stränder och därför också så pass stort att det någorlunda passar även för de stränder, där ett realiserande inom rimliga gränser av lagstiftningens syfte fordrar reglering inom ett relativt brett strandbälte.
Redan av det nu sagda angående våra stränders omväxlande natur, som starkt kontrasterar mot förhållandena i Danmark med dess i stort sett ensartade kuster, torde framgå, att det är mindre lämpligt att som direkt förebild taga den danska lagstiftningen, som har infört en 100 meter bred zon, inom vilken skall råda praktiskt taget totalt nybyggnadsförbud. Härutöver kan tilläggas, att det syftemål kommittén vill realisera delvis är ett annat än det man i Danmark velat förverkliga genom regeln om en bygglinje hundra meter från strandbrädden. I vårt land föreligger faktiskt intet behov av att överallt hålla en strandremsa av så stor bredd som hundra meter fri från bebyggelse. Det räcker mångenstädes med en betydligt smalare skyddad zon. Vid vissa stränder kan det kanske till och med vara fördelaktigt eller åtminstone utan olägenhet att släppa fram bebyggelsen ända till närheten av strandlinjen. På andra ställen däremot kräver måhända tillgodoseendet av regleringens syfte, att stranden hålles fri från bebyggelse till betydligt större djup än hundra meter eller också att relativt långt inåt land belägna områden skyddas, under det att å områdena närmare stranden bebyggelse bör tillåtas.
Vad som med hänsyn till samtliga inverkande omständigheter skall anses som ett lämpligt avstånd kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att femhundra meter skulle, med den art av reglering som föreslås, vara önskvärt, om man skall kunna åstadkomma den smidiga anpassning efter de växlande förhållandena på olika stränder icke minst i skärgårdarna, som bör eftersträvas. Detta avstånd synes böra räknas från strandlinjen vid normalt högvattenstånd. För att undvika uppkomsten av en okontrollerad bebyggelse med t. ex. badhus och båtskjul utanför strandlinjen bör den nya lagen äga tillämpning även inom en motsvarande zon utanför strandlinjen.
Kommittén övergår härefter till behandlingen av frågan om den närmare utformningen av den reglering av bebyggelsen inom strandområden, som bör genomföras. Redan förut har utsagts, att från regleringen bör undantagas vissa slags byggnader samt att regleringen beträffande övriga byggnader bör kunna inskränkas till en lokalisering av bebyggelsen, som endast skulle avse
