en avgränsning mellan de områden, där med hänsyn till regleringens syfte någon bebyggelse över huvud icke bör tillåtas, och de områden, där bebyggelse skulle vara. medgiven. Här bör för undvikande av missförstånd framhållas, att syftet med den föreslagna lokaliseringen av bebyggelsen endast är att förhindra, att de nu fria. arealerna vid stränderna i framtiden minskas utöver vad som ur social synpunkt kan anses tillbörligt. Det är alltså icke meningen att de områden, som icke få bebyggas, skola i analogi med vad som sker genom fastställande av stadsplan, stomplan eller byggnadsplan avsättas för särskilda ändamål med rätt för staten, vissa kommuner eller andra rättssubjekt att taga områdena i anspråk för dessa ändamål. Enligt gällande rättsgrundsatser tillkommer ju allmänheten en ganska vidsträckt om än till sin omfattning något obestämd rätt att taga väg över och vistas å annans mark samt att bada vid annans strand. Det torde därför icke böra ifrågasättas att åt allmänheten inrymma några ökade rättigheter att begagna sig av de områden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola hållas fria från bebyggelse. En annan sak är att det föreligger ett starkt behov av att just vid stränderna åt den icke jordägande befolkningen i städer och tättbebyggda samhällen tillhandahålla markområden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden. Denna fråga, som kommittén har under behandling, synes emellertid böra lösas i ett annat och vidsträcktare sammanhang. Tydligt är dock – och detta är ett skäl, som mycket starkt talar för en reglering av strandbebyggelsen – att denna reglering är ägnad att i hög grad underlätta lösningen av sistnämnda fråga därutinnan att de områden, som mer än andra äro lämpade för uppehåll under fritiden, därigenom kunna bevaras i sitt ursprungliga skick i större utsträckning än eljest vore möjligt.
Om således, på sätt ovan utvecklats, allmänheten icke utöver vad som redan tillkommer den tillerkännes någon rätt att använda de från bebyggelse undantagna områdena, kunna dessa områden allt fortfarande disponeras av markägarna på samma sätt som förut med det enda undantaget att de icke få utnyttjas för vissa byggnadsändamål. Detta är ägnat att i hög grad underlätta regleringens genomförande utan ersättning till markägarna, vilket är önskvärt icke bara ur sparsamhetssynpunkt utan också med hänsyn till svårigheterna att avgöra, av vem ersättningen i varje särskilt fall bör gäldas.
För att genomföra regleringen utan ersättningar fordras emellertid dessutom, att regleringen avpassas så att förlust genom densamma icke tillskyndas markägarna eller andra. Marken i närheten av stränderna har ju mycket ofta utöver jordbruksvärdet ett betydande värde som byggnadsmark. Till detta värde har givetvis hänsyn tagits vid bestämmandet av det pris markägaren fått betala för sin egendom, och detta värde har i många fall varit avgörande för dem, som utlämnat lån mot säkerhet i egendomen. Om rätten att utnyttja egendomen för byggnadsändamål inskränkes utöver ett visst mått, skulle därför följden bli ekonomisk förlust för markägaren och berörda långivare. Hänsyn till välförvärvade rättigheter och det allmännas intresse av att tilltron till fastighetskreditväsendet icke rubbas utesluter följaktligen att, om icke
