fall skulle det nämligen i hög grad försvåras för den beslutande myndigheten att pröva, huru bestämmandet av byggnadsområden skall ske utan att markägarens möjligheter att utnyttja sin egendom komma att stå i missförhållande till egendomens värde. För markägaren lärer det också vara en fördel att på en gång få fastslaget hur det förhåller sig med rätten att bebygga hans mark. Härigenom torde hans kostnader och besvär minskas. Annorlunda ställer det sig måhända, om det är fråga om endast någon enstaka byggnad och ytterligare byggnadsverksamhet icke kan förväntas å egendomen inom överskådlig tid. För dylika fall bör därför undantag kunna medgivas från den nyss uppställda allmänna regeln.
Den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen synes för sitt
genomförande kräva bestämmelser, som trygga regleringen mot hindrande eller
försvårande inflytelser av inom strandområdena skeende jorddelningar.
Kommittén föreslår därför föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för
bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte icke skall få ske annat än inom fastställda byggnadsområden,
såvida icke för särskilt fall lämnats tillstånd till avstyckningen, vilket bör
kunna ske under i stort sett samma förutsättningar, som skola gälla för
meddelande av tillstånd till byggnads uppförande utanför byggnadsområde.
Kommittén har ännu icke berört frågan, huruvida den föreslagna
lagstiftningens tillämplighetsområde bör begränsas till enbart landsbygden eller
utsträckas även till inom stad belägna strandområden. Övervägande skäl synas
tala för sistnämnda alternativ. Såsom i 3 kapitlet framhållits omfatta städerna
ofta vidsträckta markarealer av landsbygdskaraktär, och åstadkommandet av
en lämplig lokalisering av strandbebyggelsen på dessa med hjälp av gällande
stadganden om stadsplan och stomplan hindras i allmänhet av därmed
förbundna kostnader och svårigheter att på ett tillräckligt tidigt stadium
bestämma grunddragen för dessa områdens framtida ordnande och bebyggande.
Det synes därför vara förenat med åtskilliga fördelar även för städerna, att de
nya bestämmelserna bringas till tillämpning inom stads område.
I detta sammanhang bör ett annat spörsmål upptagas till behandling. Den föreslagna regleringen av bebyggelse och jorddelning vid stränderna är betydligt mindre detaljerad och genomgripande än den reglering, som ernås medelst stadsplan, stomplan, byggnadsplan och även avstyckningsplan. De delar av strandområdena, för vilka redan finnas fastställda planer av nämnda slag eller för vilka sådan plan framdeles fastställes, böra därför undantagas från den nya lagstiftningens tillämplighet. Däremot kan tvekan råda om och i vilken utsträckning föreskrifter böra meddelas därom, att vid upprättande av dylika planer skola iakttagas de bestämmelser om vissa arealers friläggande från bebyggelse, som inrymmas i kommittéförslaget. Denna fråga torde böra bedömas olika för, å ena. sidan, stadsplaner och stomplaner samt, å andra sidan. byggnadsplaner och avstyckningsplaner. I en stadsplan eller stomplan kan bestämmas att såsom parker och andra allmänna platser skola avsättas betydligt större områden än som i många .fall kan undantagas från bebyggelse
