av den stora exploateringen för bebyggelse." l friluftskommitténs redogörelse för lämpliga friluftsområden talas upprepade gånger om sportstugebebyggelse, som redan mer eller mindre har inkräktat icke minst stränderna, och det uttalas allmänt om möjligheterna att skapa skärgårdsreservat på rimligt avstånd från staden: "Med hänsyn till den exploatering för bebyggelse, som just inom här ifrågavarande delar av skärgården pågår i stor omfattning, är det av synnerlig betydelse att åtgärder för reserverande av friluftsmark vidtagas utan dröjsmål. Det har vid den verkställda inventeringen inhämtats, att ett flertal av de för friluftsändamål enligt ovan ifrågasätta områdena redan utbjudits till försäljning. Därest dessa partier i större omfattning icke räddas undan bebyggelse, berövas staden möjlighet att över huvud skapa friluftsreservat av tillfredsställande art och omfattning i den inre skärgården"
Länsarkitekten uttalar: "Under senare årtionden har i Stockholms omgivningar en omfattande markuppdelning för sommarnöjesbebyggelse och sportstugor ägt rum. De flesta marker, som ägas av enskilda personer, äro därför icke längre så orörda, särskilt vad stränderna beträffar, att de i särskilt hög grad lämpa sig för större friluftsreservat" Vid tidigare markexploatering utan kontroll "reserverades endast i undantagsfall någon användbar strand", och även då bebyggelse skett enligt av länsstyrelsen godkänd plan har "friläggning av stränder från exploatering icke ansetts lagligen kunna ske i större utsträckning än som i huvudsak betingas av markuppdelning och bebyggelse inom den närmaste trakten". Allmänt uttalar länsarkitekten om nuvarande kontrollmöjligheter: "Som det för närvarande är, äger varje markägare i förevarande trakter praktiskt taget oinskränkt rätt att exploatera sin mark i tomtplatser, bara han ser till, att vissa i lagen angivna fordringar bliva tillgodosedda." Han betonar vidare, att man har all anledning förmoda, att exploateringen av strandområden för sportstugeändamål och dylikt kommer att fortsätta, och att det ur det allmännas synpunkt vore av stort intresse, om man på något sätt kunde begränsa exploateringen till vissa områden.
Länsjägmästaren anmärker om flera skärgårdsområden belägna omkring tre mil fågelvägen eller mer från Stockholm, att de äro olämpliga till friluftsreservat därför att stränderna redan exploaterats i stor utsträckning. Enligt en av Stockholms stads statistiska kontor för kommittén gjord utredning utgör antalet avstyckningar av högst 5 hektar stora fastigheter inom en ring av landskommuner runt Stockholm för närvarande omkring 2 000 om året. Siffran var år 1928 uppe i omkring 3 700 avstyckningar per år och år 1934 efter en tillfällig kraftig nedgång åter uppe i 8100. I denna statistik äro municipalsamhällen och köpingar icke medtagna. Uppenbarligen representera icke alla dessa avstyckningar sommarstugebebyggelse vid stränder, men siffrorna torde likväl ge ett begrepp om storleksordningen av sådan bebyggelse i Stockholms omgivningar.
Stockholms stadskollegium har i skrivelse till regeringen framhållit önskvärdheten av en regionplanelagstiftning i syfte att möjliggöra lösningen av flera viktiga problem, bland annat beträffande den föga reglerade ägostyckning och sportstugebebyggelse, som förekommer omkring städer och andra tättbebyggda samhällen.
Önskemål beträffande strandskydd: Lidingö drätselkammare:
utvidgad möjlighet att erhålla byggnadsförbud utan inlösningstvång för kommunen.
Nya Huvudsta municipalnämnd: byggnadsförbud för viss sjöstrand. Södertälje
drätselkammare: "vissa holmar och strandområden vid Mälaren och Saltsjön böra
fritagas från exploatering och bevaras för allmänt bruk".
Länsarkitekten förordar skydd mot bebyggelse i första hand för stränder utefter Saltsjön och Mälaren och vid en del mindre sjöar. Om Stockholms skärgård säges, att den helt eller delvis borde vara "riksallmänning".
