Den här sidan har korrekturlästs
108

icke kommit till stånd på grund av osäkerhet rörande gränsen för den kommunala befogenheten. I några fall ha beslut om dylika markförvärv överklagats. Detta har dock hittills icke lett till något avgörande i högsta instans utom beträffande markförvärv för friluftsbad. Det blir alltså nödvändigt att till diskussion upptaga frågan om den befogenhet, som enligt gällande rätt tillkommer kommunerna att besluta om markförvärv för friluftsändamål.

Enligt 3 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 3 § lagen om kommunalstyrelse i stad (jfr. 3 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm) äger kommun att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvida icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Med hushållningsangelägenhet avses varje angelägenhet, som föranleder kostnader för kommunen. För kommun gemensam är sådan angelägenhet, om den tillhör de uppgifter, som av staten, i lagar eller författningar, ålagts kommunen eller uppdragits åt densamma att handhava (s. k. självförvaltning). Gemensam är angelägenheten också, om den eljest kan anses avse allmännare nytta inom kommunen (den tillhör den av grannelaget betingade förvaltningen, s. k. egenförvaltning), såvida nämligen icke angelägenheten enligt gällande författningar skall handhas av annan.

I första hand synes därför böra undersökas, huruvida friluftslivets tillgodoseende är en angelägenhet som i lag eller författning uppdragits åt kommunerna, så att till följd därav befogenhet kan anses tillkomma kommun att för ändamålet förvärva erforderlig mark. Den författning som i så fall skulle komma i fråga är hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. I 1 och 35 §§ av stadgan föreskrives, att det skall åligga hälsovårdsnämnd att övervaka efterlevnaden av stadgan samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområde, och att för sådant ändamål nämnden skall, bland annat, verka för att, där så kan ske, tillgång beredes till bad i öppet vatten. I och med nämnda föreskrifter måste det anses ha uppdragits åt kommunerna att, därest så erfordrades för att bereda befolkningen tillgång till bad i öppet vatten, förvärva härför behövlig mark. Denna uppfattning har utredningen redan tidigare uttalat i en cirkulärskrivelse i mars 1938, varigenom utredningen delgivit städer och större samhällen resultatet av en undersökning, som dåvarande revisionssekreteraren Folke Rudewall verkställt åt utredningen angående kommunernas möjligheter att erhålla tillstånd till expropriation av mark för friluftsbad.

Beträffande förvärv av annan mark för friluftsändamål än sådan, som erfordras för friluftsbad, är det icke lika klart att den kommunala befogenheten kan grundas på föreskrift i hälsovårdsstadgan. Andra former av friluftsliv än bad i öppet vatten finnas nämligen icke direkt omnämnda i hälsovårdsstadgan och friluftslivet tillmättes vid tiden för stadgans tillkomst över huvud icke ens tillnärmelsevis samma betydelse som nu. Det måste för övrigt anses troligast att man, då bestämmelsen angående bad i öppet vatten, vilken