saknade motsvarighet i den äldre stadgar: av år 1874, år 1919 infördes i hälsovårdsstadgan, icke alls eller åtminstone icke i främsta rummet tänkte på sådana bad såsom en form av friluftsliv. Vill man grunda befogenhet för kommuner att förvärva mark för friluftsändamål i allmänhet på föreskrift i hälsovårdsstadgan, har man uppenbarligen ingen annan bestämmelse att falla tillbaka på än det generella stadgandet i ingressen till 1 och 35 §§, att hälsovårdsnämnd skall »ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområde». Åtskilliga skäl synas tala för att det kan vara berättigat att giva detta stadgande en sådan innebörd. Åtgärder för att främja befolkningens friluftsliv — bland vilka åtgärder för att trygga tillgången på mark för friluftslivets behov böra räknas till de viktigaste – måste onekligen enligt nutida betraktelsesätt anses kunna utöva avsevärd inverkan på det allmänna hälsotillståndet. I detta sammanhang må erinras om Kungl. Medicinalstyrelsens i dess ovan (sid. 27) refererade skrivelse till Konungen den 28 november 1936 gjorda uttalanden, att friluftsliv enbart eller i förening med mera sportligt betonade övningar, bad och dylikt vore en hälsofaktor, utomordentligt viktig framför allt för personer som till följd av sin verksamhet tvingades till ett mer eller mindre stillasittande inomhusarbete, att det öppnade möjligheter för ett sunt utnyttjande av den arbetsfria tiden och gåve livsföringen en inriktning, ägnad att befordra kroppslig och andlig hälsa, att särskilt för ungdomen friluftslivet vore en värdefull motvikt mot det instängda stadslivets mångahanda avarter, samt att förevarande spörsmål utomlands sedan länge beaktats och behandlats såsom ett viktigt hälsovårdsintresse.
Emot denna måhända något extensiva tolkning av innebörden i den ovan citerade generella bestämmelsen i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan kan invändas, att dessa paragrafer i fortsättningen dock innehålla uttryckliga föreskrifter rörande bad i öppet vatten, vilka icke hade någon motsvarighet i den äldre stadgan, men däremot icke rörande andra former av friluftsliv. Denna omständighet torde emellertid icke kunna tillerkännas någon i och för sig avgörande betydelse. Uppräkningarna i berörda författningsrum av de olika ting, för vilka hälsovårdsnämnd skall verka och bland vilka bad i öppet vatten ingår som ett led, äro nämligen av formuleringen att döma endast avsedda såsom exemplifieringar till den generella bestämmelsen i paragrafernas ingress. Det uttryckliga omnämnandet i 1919 års hälsovårdsstadga av bad i öppet vatten såsom föremål för hälsovårdsnämnds omsorger behöver därför icke innebära att därigenom skapats ett nytt verksamhetsfält för nämnden, som den icke tidigare kunnat ägna sig åt. Det behöver med andra ord icke innebära en författningsmässig utvidgning av kommuns befogenheter utan endast ett inskärpande av vikten av en hälsovårdsnämndernas uppgift som samhällsutvecklingen förlänat ökad betydelse och som därför borde ägnas särskild omsorg.
Det finns emellertid andra omständigheter, vilka kunna åberopas mot den mening som vill grunda befogenhet för kommuner att förvärva mark för
