den motiveringen, att beslutet avsåge ett ändamål, rörande vilket municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad ej gällde – detta var förhållandet i Rönninge — icke ägde besluta. Municipalsamhälle kan således besluta i ärenden rörande friluftsbad, om hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad gälla inom samhället, men annars icke. Municipalsamhälles beslutanderätt beträffande andra friluftslivet berörande frågor blir – under förutsättning att berörda föreskrifter i hälsovårdsstadgan över huvud gälla inom municipalsamhället – beroende på huruvida dessa föreskrifter kunna anses hänförliga till angelägenheter rörande friluftslivet i allmänhet. Huru härmed förhåller sig får, på sätt utredningen ovan närmare utvecklat, anses vara ovisst. Stadsförbundets styrelse har under hänvisning till nu berörda förhållande i skrivelse till utredningen framhållit önskvärdheten av att samhällsformen icke komme att lägga hinder i vägen för anordningar, som kunde vara lika nödvändiga i det ena fallet som det andra. Fritidsutredningen har också från andra håll mottagit framställningar med önskemål om vidgade befogenheter för municipalsamhällen att vidtaga åtgärder för att bereda sina invånare ökade och tryggare möjligheter att idka friluftsliv.
Genom de av utredningen föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan hava dessa önskemål i viktiga delar tillgodosetts. De föreslagna nya bestämmelserna få nämligen till följd att municipalsamhällen, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad gälla, erhålla befogenhet att besluta om åtgärder till främjande av friluftslivet i samma utsträckning som stads- och landskommuner. Annat municipalsamhälle kan förvärva sådan befogenhet genom att utverka Kungl. Maj:ts förordnande, att nämnda föreskrifter skola gälla inom samhället. Att längre än härigenom skett tillmötesgå de framställda önskemålen synes icke vara behövligt och skulle medföra ett frångående av gällande principer för reglering av municipalsamhällenas rättsliga ställning, vilket enligt utredningens mening icke bör utan mycket starkt vägande skäl ifrågasättas.
De nya bestämmelserna i hälsovårdsstadgan komma att få vissa återverkningar i fråga om möjligheterna att erhålla tillstånd till expropriation av mark för friluftsändamål. Härmed sammanhängande spörsmål ha upptagits till behandling i kap. XV.
Vad utredningen här ovan föreslagit innebär, att frågor rörande friluftslivets främjande uttryckligen fastslås vara en angelägenhet, varmed kommunerna böra taga befattning. Huru dessa frågor skola lösas har emellertid lämnats åt kommunerna att själva avgöra efter förhållandena å varje särskild ort. Föreskrifter innebärande ofrånkomlig skyldighet för kommun att vidtaga vissa åtgärder för tryggande av sin befolknings möjligheter att idka friluftsliv, såsom förvärv av fritidsreservat och dylikt, har utredningen ansett icke böra nu föreslås. Icke heller har utredningen ansett omständigheterna påkalla ett närmare ingående på spörsmålet om åstadkommandet av ett interkommunalt samarbete i förevarande frågor. Båda dessa ting höra samman. Inrättandet av ett fritidsområde kommer nämligen ofta att medföra fördelar
