användas till bränsle inom allmänningen, dock endast enligt av revirförvaltningen lämnade anvisningar. Åker och äng under domänförvaltningens eget bruk skola givetvis ej få beträdas, om därigenom kan uppkomma skada. Revirförvaltningen bör äga utfärda förbud mot beträdande av skogsodlingar. Skogsodlingar, som icke få beträdas, böra på ett tydligt sätt utmärkas. De fridlysningsbestämmelser, som enligt gällande författningar kunna vara meddelade beträffande till riksallmänning hörande område, skola uppenbarligen fortfarande lända till efterrättelse. Särskild uppmärksamhet bör för övrigt ägnas åt huruvida nya fridlysningsbestämmelser till skydd för växt- och djurliv kunna vara erforderliga inom riksallmänningarna. Till ledning för besökarna böra genom revirförvaltningens försorg, där så av omständigheterna påkallas, uppsättas vägvisningstavlor, anslag angående tillåtna tältplatser, lämpliga badställen m. m.
På kronoparkerna finnes numera oftast ett ganska väl utvecklat nät av vägar, körbara även för motorfordon. Dessa vägar äro att anse såsom enskilda vägar, och domänstyrelsen kan alltså själv eller genom revirförvaltarna förbjuda deras trafikerande med motorfordon. Det är därför anledning att närmare beröra frågan, i vilken omfattning allmänheten bör få befara dylika vägar inom riksallmänning med motorfordon. Ser man frågan enbart ur friluftslivets synpunkt, är det uppenbart att vägarnas öppethållande för automobiler och motorcyklar skulle göra riksallmänningarna mera lättillgängliga. Lika uppenbart synes emellertid vara, att det icke är ägnat att befordra trevnaden för det stora flertalet av besökarna, om motorfordonstrafiken på vägarna inom riksallmänningarna får alltför stor omfattning. Mot en mera omfattande trafik med motorfordon tala också starkt hänsyn till vägunderhållet och intresset av att trafiken på vägarna ej minskar deras funktionsduglighet för det ändamål, vilket de i främsta rummet äro avsedda att tjäna. Enligt utredningens mening bör därför allmänheten som regel tillåtas med motorfordon befara endast sådana enskilda vägar inom riksallmänningar, som behövas såsom genomfartsleder eller för att bekvämt komma till och ifrån eventuellt förefintliga fritidsanläggningar. På vägar av sistnämnda slag bör däremot i regel förbud mot motorfordonstrafik utfärdas endast, då så påkallas av hänsyn till vägunderhållet, såsom vid tjällossning och regnväder, och då eljest hinder skulle uppkomma vid utforslingen av virke.
Ur friluftslivets synpunkt kan det i många fall bli önskvärt att inom riksallmänningarna anläggas vägar, vilka icke erfordras för skogsbruket. Det blir då i allmänhet fråga om vägar till fritidsanläggningar av olika slag. Cykel och gångstigar kunna också befinnas önskliga. Någon skyldighet att anlägga dylika vägar och stigar bör tydligen icke åvila revirförvaltningen. Det är en uppgift som närmast ankommer på därav intresserade kommuner och friluftsorganisationer. Anläggningarna böra emellertid ske i samråd med revirförvaltningen, och för att befordra tillkomsten av dylika framkomstleder synes för dem nödig mark böra ställas till förfogande utan ersättning. Beträffande nya vägar, vilka bli till mera avsevärd nytta även för kronoegendomarnas
