Kap. XIII. Servitut enligt gällande rätt. Allmänna riktlinjer för en lagstiftning om personalservitut för att underlätta bildandet av fritidsområden.
Avtal med en fastighetsägare angående inskränkningar i avseende å fastighetens användning kunna som bekant under vissa betingelser bli bindande gentemot ny ägare av fastigheten och innehavare av särskild rätt till densamma. Det praktiskt viktigaste exemplet härpå erbjuder servitutsavtalet. Ett annat exempel erbjuda avtal av det slag, som regleras i lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom.
Det torde vara uppenbart att, om avtal angående inskränkningar rörande användning av fastighet av den typ, som behandlats i närmast föregående kapitel, över huvud skall kunna enligt gällande rätt medföra bindande verkan gentemot ny ägare av fastigheten, detta blir beroende av huruvida genom avtalet tillskapats ett servitut. Det är alltså nödvändigt att undersöka vad som enligt gällande svensk rätt förstås med servitut.
De grundläggande bestämmelserna angående servitut återfinnas i lagen den 14 juni 1907 om servitut. De stadganden, som i detta sammanhang äro av intresse, äro upptagna i de två första paragraferna av lagen. Dessa lyda:
Lägges å fastighet besvär och last till förmån för annan fastighet eller ock för gruva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt-, utsikt eller fönster, må till säkerhet för beståndet av det servitut meddelas inteckning under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat.
Innefattar upplåtelse av rätt till servitut tillika föreskrift om skyldighet för ägare av den fastighet, varå servitutet lägges, att därå underhålla väg, byggnad eller inrättning, som för rättighetens begagnande erfordras, skall ändock å upplåtelsen tillämpas vad i lag stadgas om servitut.
De återgivna stadgandena innehålla som synes ingen fullständig definition av vad som i lagen förstås med servitut. Enligt uttalande av lagberedningen i förarbetena till servitutslagen är det med avsikt som man underlåtit att i lagtexten giva någon definition av servitutsbegreppet. Att söka genom dylik binda den naturliga utvecklingen vore nämligen enligt beredningen lika oklokt som det vore omöjligt att åt densamma giva en fullständighet, vilken uteslöte olika meningar om vad i särskilda fall kan hänföras under begreppet och vad icke. Under framkallande av att servitutsbegreppet vore gammalt i svensk rätt och att rättstillämpningen vore med detsamma förtroget har därför beredningen endast i 1 § kort betecknat servitutets begrepp och tillika, för att åt uppfattningen giva ett konkret
