underlag, anfört några viktigare former av servitutsförhållande. Bestämmelsen i 2 § innehåller ett av praktiska hänsyn betingat undantag från vad eljest skulle gälla.
För att få en fullständigare uppfattning om vad som enligt svensk rätt förstås med servitut är man därför hänvisad till uttalanden i förarbetena till servitutslagen och till rättspraxis.
I detta hänseende upplysande äro framför allt följande uttalanden av lagberedningen:
Sitt innehåll hämtar servitutsbegreppet från den uppgift, institutet är avsett att fylla. Servitutet i sin egentliga betydelse – det s. k. realservitutet – skall utjämna de med fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheter, det skall komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra. Såvitt ett dylikt behov är i den ena fastighetens förhållanden grundat, kan det på denna väg ses till godo. De förhållanden, vilka sålunda betinga servitutets uppkomst och utsträckning, äro i grunden konstanta, om än utvecklingen för med sig, att för fastigheters användning tillkomma nya ändamål och en ändrad uppfattning skapar nya behov, som genom servitutsförhållande kunna betjänas.
Servitutet gäller enligt svensk rätt till förmån för en fastighet – eller en komplex av fastigheter. Den ena fastigheten kan tjäna den andra fastigheten antingen så, att dess nyttigheter för den andras behov tagas i anspråk, eller ock så, att ett visst begagnande av densamma, en viss utövning av äganderätten skall i den andra fastighetens intresse underlåtas. Man plägar tala om positiva och negativa servitut. I båda fallen är servitutsrättens utövning personlig, det är den härskande fastighetens ägare såsom sådan, vilken den tillkommer. Uppenbart är emellertid, att samma befogenhet, vilken sålunda kan tilläggas en fastighets ägare såsom sådan, rättsligen kan tillförsäkras en viss person och icke behöver vara bunden vid äganderätten till en fastighet. Efter romerskt föredöme upptaga därför främmande lagstiftningar vid sidan av realservitutet också ett personalservitut, innebärande rätt för en viss person att såsom vid realservitutet taga en fastighet i anspråk. För svensk rättsuppfattning är denna servitutsform främmande, och beredningen har icke funnit anledning att därifrån avvika. En dylik personlig befogenhet, svarande mot det positiva servitutet, hänföres enligt svensk rätt under det allmänna begreppet nyttjanderätt; åt en sådan kan genom inteckning beredas sakrättsligt skydd. Däremot kan icke under denna rättskategori föras vad som skulle motsvara det negativa servitutet eller skyldighet för en fastighetsägare att i en annan persons intresse underlåta en viss utövning av sin äganderätt. Därav följer visserligen icke, att ett avtal av sådant innehåll skulle sakna all giltighet; men det rättsförhållande, som därav uppkommer, är och förblir ett rent personligt utan det sakrättsliga skydd, som åt servitutet likasom åt nyttjanderätten kan genom inteckning beredas. Enligt beredningens tanke är detta ock i sin ordning. Vid det negativa realservitutet giver den härskande fastighetens behov åt rättigheten dess innehåll och därmed också en begränsning, som vid dess överflyttande till det rent personliga området saknas men som icke kan umbäras, om man vill förläna förhållandet den grad av orubblighet, som med det sakrättsliga skyddet alltid är förenad. Även efter förslaget är det alltså endast realservitutet, vilket såsom servitut erkännes.
Servitutet vilar å en fastighet, icke å en person. Fastighetens ägare kan vara förpliktad att tåla, att en annan begagnar hans fastighet, eller att själv
