underlåta en viss utövning av sin äganderätt. Men på grund av servitutsförhållandet kan han icke vara förpliktad att vidtaga åtgärd i den andra fastighetens intresse. Ett åtagande av sådant innehåll faller utom detta rättsförhållande; det är en rent obligatorisk förpliktelse, som icke kan på detta satt bindas vid en fastighet. Med oböjlig stränghet får emellertid icke denna ur servitutets natur härledda grundsats fasthållas; och förslaget upptager i 2 § en undantagsbestämmelse, vilken emellertid endast torde vara ägnad att befästa den i sig otvivelaktiga regeln.
Att servitutet skall gälla till förmån för en fastighet innebär, att under en servitutsrätt icke kunna inrymmas andra befogenheter än som äro anpassade efter denna fastighets behov; särskilda ägares subjektiva intressen och önskningar kunna icke på denna väg ses till godo. Det är fastigheten såsom sådan servitutet skall tjäna. Vilka intressen äro av denna sakliga natur, vilka icke, är det omöjligt att genom fasta regler utmärka. Här visar för övrigt utvecklingen, och den därmed ändrade uppfattningen sin betydelse. Att den förmån, som genom servitutet avses att bereda fastigheten, skall vara av ekonomisk art är ingalunda nödvändigt; särskilt nutidens uppfattning tillerkänner berättigande åt en mängd intressen, vilka icke kunna omedelbart efter penningar mätas. De s. k. villaservituten äro därpå exempel. Under vissa förhållanden kan ett avtal om servitut äga ett berättigande, vilket man under andra måste frånkänna det. Ett avtal, varigenom i syfte att utesluta konkurrens upprättande av en fabrik eller handelsrörelse å en fastighet förbjudas, grundar icke ett servitut, medan under andra förhållanden – då därmed avses att avvända den störande inverkan, som fabriken eller rörelsen skulle utöva å närboende – alldeles samma inskränkning i en fastighetsägares handlingsfrihet naturligt faller under servitutsbegreppet. Att det intresse, som av servitutsrätten skall uppbäras, måste äga en viss grad av allmängiltighet och att åt godtycket icke under denna form får beredas rättsskydd, är en inskränkning, som gäller icke endast för detta rättsområde. Åt domstolarnas prövning måste alltid i förevarande hänseende lämnas vidsträckt utrymme.
Vad sålunda gäller om den härskande fastigheten äger tillämpning också i fråga om den tjänande; det är denna såsom sådan, vilken skall tjäna den andras intressen. Närmast är det därför de av naturen själv givna förhållandena, vilka bestämma servitutets innehåll och begränsning, under det tillfälliga anordningar, som med fastigheten vidtagits, icke kunna tjäna till underlag för en servitutsrätt. Är emellertid en dylik anordning med fastigheten så förenad, att den övergått till att vara en verklig beståndsdel av fastigheten, kan den också ingå såsom bestämmande vid upprättande av ett servitutsförhållande. De vanliga byggnadsservituten äro därpå exempel. Rätt att hämta vatten å annans fastighet kan bliva föremål för ett servitut ej endast när fråga är om en naturlig utan också om en anlagd damm, men däremot icke när rättigheten avser att från en till den ena fastigheten indragen rörledning avleda vatten till en annan. Gränsen mellan vad som kan under ett servitutsförhållande inrymmas och vad som endast kan bliva ett förhållande av personlig rätt och förpliktelse kan icke heller i detta avseende skarpt uppdragas.
Det ligger i servitutsförhållandets natur, att det samband, som sålunda upprättats mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvaro beroende av villkor. Och då med de förändringar, tiden i alla förhållanden medför, servitutets orubblighet stundom skulle kunna leda till onödigt eller obilligt betungande av den fastighet, å vilken det häftar, bör utväg stå öppen att under sådana
