– knappast kunna sägas, att det mellan dessa fastigheter och den fastighet, varå fritidsområdet vore beläget, existerade ett sådant förhållande, att genom avtalet tillskapats ett servitut till förmån för förstnämnda fastigheter. De inskränkningar i utövandet av äganderätten till fritidsområdet, som avtalats, måste nämligen framstå såsom gällande till förmån icke för dessa fastigheter utan för stadens invånare i gemen. I viss mån annorlunda ställer det sig visserligen, om staden med äganderätt förvärvar en del av fritidsområdet eller ett område i närheten därav för att dit förlägga exempelvis tältläger, fritidsby eller friluftsbad och angiver detta senare område som härskande fastighet beträffande det servitut, som genom avtalet tänkes lagt på den fastighet, vartill fritidsområdet hör. Ett sådant tillvägagångssätt måste emellertid framstå såsom alltför konstlat och står kanske icke heller alltid till buds. Säkerligen får det också anses vara för det svenska servitutsbegreppet främmande att till förmån för en fastighet av nyssnämnda slag tillskapa så långt gående inskränkningar beträffande användningen av en annan fastighet, som det här kan bli fråga om.
Enligt fritidsutredningens uppfattning skulle alltså avtal av den i kapitel XII behandlade arten i allmänhet endast få rent obligationsrättslig verkan. Om dylika avtal skola kunna underlätta lösandet av friluftslivets markfråga, är det emellertid önskvärt att i viss utsträckning förläna sådana avtal sakrättslig verkan även i sådana fall, då de icke enligt nu gällande rätt kunna ingås till förmån för en eller flera fastigheter. Detta skulle innebära, att i svensk rätt infördes en form av personalservitut, motsvarande de negativa realservituten.
En dylik nyskapelse inom vår rättsordning är givetvis ägnad att i och för sig väcka betänkligheter. Sålunda har ju redan lagberedningen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, att vid det negativa realservitutet den härskande fastighetens behov ger åt rättigheten dess innehåll och därmed också en begränsning, som vid dess överflyttande till de rent personliga området skulle saknas men som icke kan umbäras, om man vill förläna förhållandet den grad av orubblighet, som med det sakrättsliga skyddet alltid är förenad. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att ett obetingat fasthållande vid den svenska rättens ståndpunkt i fråga om servitut är ägnat att försvåra tillgodoseendet av nya rättsskyddsbehov, som samhällsutvecklingen fört med sig. Understundom kan det väl vara möjligt att finna en lösning genom andra rättsliga konstruktioner. Detta låter sig dock icke alltid göra. Det fall som här är föremål för övervägande synes vara ett sådant. Utredningen är av den meningen, att man då bör mot varandra avväga, å ena sidan, samhällets intresse av att jordens eller äganderättens frihet icke i olämplig utsträckning bindes, vilket torde vara vad som av lagberedningen åsyftats, då den avvisat tanken på negativa personalservitut, samt, å andra sidan, samhällets intresse av att ett visst för samhällets liv och utveckling betydelsefullt ändamål behörigen tillgodoses.
Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att, även om med den svenska rättsordningen hittills icke införlivats något rättsinstitut, som kan betecknas
