såsom ett renodlat negativt personalservitut, det dock icke saknas exempel på rättsinstitut, som till sina verkningar komma ett sådant mycket nära. Ett exempel härpå erbjuder återköpsrätten sådan den konstruerats i lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom. Enligt denna lag kan vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, samt inom vissa områden belägna fastigheter, som tillhöra kommun eller municipalsamhälle eller eljest äro i allmän ägo, säljaren i köpehandlingen, i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss användning, göra förbehåll om rätt för säljaren att enligt i lagen givna regler köpa fastigheten åter. Återköpsrätt må förbehållas för obestämd tid eller för viss tid. Till säkerhet för rättens bestånd kan inteckning meddelas och rätten därigenom förlänas bindande verkan mot ny ägare av fastigheten. I samband med återköpsrätt avtalat villkor angående fastighetens användning är, i den mån återköpsrätten beror av villkoret, gällande för samma tid som denna. Oavsett huruvida det betingade villkoret angående fastighetens användning kan få giltighet såsom servitut till förmån för annan fastighet, föreligger här tydligen ett fall, då en fastighetsägare genom avtal blir bunden att underlåta viss utövning av sin äganderätt till förmån icke för annan fastighet utan till förmån för ett rättssubjekt av visst slag. Iakttar han icke villkoret, utsätter han sig nämligen för risken att få lämna ifrån sig fastigheten mot på visst sätt bestämd lösen. Steget härifrån och till ett negativt personalservitut är icke långt i vad avser de praktiska verkningarna.
Om det sålunda ansetts tillrådligt att genom lagen om återköpsrätt för vissa fall göra ett undantag från den eljest upprätthållna principen, att man icke får genom avtal binda jordens användning på ett sätt, som till sina praktiska konsekvenser kan likställas med ett negativt personalservitut, bör det icke anses vara a priori helt förkastligt att för ett visst noga avgränsat ändamål tillåta negativa personalservitut, åtminstone till förmån för en begränsad krets av rättssubjekt. Den normgivande faktor, som vid realservitutet utgöres av den härskande fastighetens behov, komme vid ett dylikt personalservitut att i viss man få sin motsvarighet i servitutsändamålet och den ytterligare begränsning, som kan vara erforderlig för att i nödig utsträckning tillgodose samhällets intresse av att jordäganderättens frihet bibehålles, kan vinnas genom restriktiva bestämmelser i avseende å de rättssubjekt, som tillåtas uppträda såsom servitutshavare. De betänkligheter mot negativa personalservitut i allmänhet, som yppats av lagberedningen, synas vid sådant förhållande knappast kunna med någon större styrka göras gällande mot ett dylikt för speciellt ändamål konstruerat personalservitut.
Även om det med hänsyn till det nyss sagda alltså icke behöver möta några hinder av principiell natur att till avtal av den typ, som behandlats i kapitel XII, knyta i huvudsak samma rättsverkningar som till ett avtal om upplåtelse av realservitut, bör det dock givetvis icke komma ifråga att
