Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

På sina håll ha de kommunala myndigheterna vidtagit eller förbereda åtgärder i syfte att trygga åt kommunens befolkning erforderliga möjligheter till friluftsliv. Många kommuner torde emellertid sakna möjlighet att förvärva härför behövliga områden. Att åstadkomma och för framtiden bevara tillräckligt stora områden i olika delar av landet, vilka stå till förfogande för de folkgrupper, som ha behov därav för idkande av friluftsliv, synes oss vara en så viktig angelägenhet, att den bör bliva föremål för statsmakternas intresse. Staten äger ju redan betydande skogsdomäner spridda över hela landet. Det synes oss, att områden av dessa skogar, belägna inom räckhåll för befolkningen i städer och tätbebyggda samhällen, böra upplåtas och för framtiden bevaras såsom rekreationsplatser för den icke jordägande befolkningen. Till dessa områden kunde då de skaror, som söka sig ut till friluftsliv, hänvisas. Ordnandet av dessa s. k. naturreservat torde böra ske i samarbete mellan kronodomänernas förvaltning och vederbörande kommuner. Lämpligt och behövligt torde också vara att i samband därmed även ordnas undervisning och propaganda för naturskydd och hembygdsvård.


Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställde motionärerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv.

Motionen hänvisades till andra kammarens andra tillfälliga utskott, som inhämtade utlåtanden från domänstyrelsen och socialstyrelsen, varjämte utskottet beredde Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska turistföreningen och Svenska naturskyddsföreningen tillfälle att inkomma med yttranden. Utskottet mottog därjämte en skrivelse i ämnet från ett under landshövdingens i Stockholms län ordförandeskap hållet möte med av frågan intresserade föreningar o. d. i Stockholm och dess omgivningar.


Domänstyrelsen anförde:

Styrelsen anser det vara av betydelse ur det allmännas synpunkt, att den folkrörelse, friluftslivet utgör, understödes och omhändertages i den mån detta kan visa sig vara nödvändigt. Styrelsen anser också, att statens skogar böra i viss utsträckning och på lämpliga villkor upplåtas till allmänningar för friluftslivet, även om det måste vara ett betydande kommunalt intresse att tillgodose nuvarande och framtida behov av naturallmänningar för friluftsliv åt den icke jordägande befolkningen. Ett samarbete synes därför böra komma till stånd mellan staten och de kommuner, för vilka frågan har betydelse, ävensom med sammanslutningar, främjande friluftslivet, och större jordägare. Förutom i motionen ifrågasatta åtgärder, avseende upplåtandet av lämplig mark till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal såsom övervakare av ordningen, instruktörer i naturkunskap och friluftsidrotter, torde – enligt vad erfarenheten visat – vissa ytterligare åtgärder kunna vara erforderliga innan områden, varom här är frågan, tagas i anspråk för avsett ändamål. Ofta kräves sålunda anläggning av gång- och cykelstigar ävensom körvägar, anordnandet av badplatser m. m. Frågor om tillgodoseendet av skogsvårdens, jakt- och fiskevårdens samt naturskyddets intressen, faran för skogseld m. m. torde komma att kräva sin särskilda handläggning vid skogsområdenas upplåtande för friluftsliv. Det bör ej heller förbises, att friluftslivet i en framtid kan behöva länkas in efter andra linjer än de nu mera allmänt tillämpade. I alla dessa fall torde samarbete krävas i första hand mellan staten och de kommuner, åt vilka statsskogar skulle upplåtas för friluftsliv.

De områden, inom vilka ett ordnande av friluftsliv i första hand synes böra

674 402