med den verkan, att denne därefter kan utkräva dessa förpliktelser endast av den nye servitutshavaren. Att servitutshavaren äger i sitt ställe sätta annan – givetvis under förutsättning att denne är behörig att sluta avtal om upplåtelse av servitut – om det sker med fastighetsägarens medgivande, följer av allmänna rättsgrundsatser. Någon uttrycklig bestämmelse därom har därför icke ansetts nödig. Ur allmän synpunkt synes det emellertid vara önskvärt, att innehavare av personalservitut tillerkännes rätt att sätta annan i sitt ställe även mot fastighetsägarens bestridande. Det vore föga tillfredsställande, om en kommun, som med hjälp av personalservitut ordnat ett fritidsområde, icke skulle kunna i sitt ställe sätta exempelvis ett kommunalförbund, som bildats för att tillgodose flere kommuners behov av mark för deras invånares friluftsliv, eller om ett sådant kommunalförbund, vilket förvärvat personalservitut till fritidsområde, icke skulle kunna i händelse av det kommunala samarbetets upphörande sätta i sitt ställe annat kommunalförbund eller en kommun, som fortfarande anser sig ha behov av fritidsområdet. Lika otillfredsställande vore det om förening eller stiftelse, som innehar rätt till personalservitut, skulle vara förhindrad att i sitt ställe sätta en kommun eller ett kommunalförbund eller annat behörigt rättssubjekt. Det nya rättsinstitutets syfte synes därför icke kunna i tillräcklig omfattning realiseras, därest icke i viss utsträckning servitutshavare tillerkännes rätt att även mot fastighetsägarens bestridande sätta annan i sitt ställe.
Vid bedömandet av frågan, huruvida sådan substitutionsrätt skall tillåtas eller ej, måste givetvis fastighetsägarens berättigade intressen tillbörligen beaktas. Vad som i detta hänseende framför allt är av vikt för fastighetsägaren är, att icke genom ombytet av servitutshavare den tunga, som servitutet utgör för fastigheten, ökas och att den nye servitutshavaren icke har sämre förutsättningar än den ursprunglige att fullgöra servitutshavarens förpliktelser enligt avtalet. Beträffande inskränkningar rörande fastighetens användning, såsom i avseende å bebyggelse, skogsvård o. d., synes det vara för fastighetsägaren utan betydelse vem som är servitutshavare. Tungan av dessa inskränkningar förblir densamma oberoende av till förmån för vilket rättssubjekt servitutet gäller. Enahanda torde i regel förhållandet vara med den tunga personalservitut kan innebära i avseende å skyldigheten att tåla att allmänheten färdas över eller uppehåller sig å fastigheten i större omfattning än enligt allmänna rättsgrundsatser är för envar lovligt. Det är nämligen alltid allmänheten och icke blott invånarna i en viss kommun eller en på annat sätt begränsad krets av personer, som kunna taga den genom servitutet ökade rörelsefriheten i anspråk. Tillströmningen av folk till ett fritidsområde avhänger i främsta rummet dels på kommunikationerna dit och dels på de anordningar, som till de besökandes trevnad företagas inom eller i anslutning till fritidsområdet. Kommunikationerna kunna förbättras oavsett vem som är servitutshavare. Någon rättslig befogenhet att hindra tillkomsten av anläggningar på fritidsområdet angränsande mark, som icke tillhör honom, har fastighetsägaren icke. Rätt att uppföra anläggningar inom fritidsområdet.
