Utredningen har därför i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit stadgande om rätt för jordägare att under nu angivna förutsättningar vinna domstols förklaring, att servitutet skall anses förfallet.
6 §.
Såsom redan tidigare framhållits torde det komma att ganska ofta inträffa, att för personalservitut betingas periodiskt vederlag och då väl i allmänhet ett årligt sådant. Det har därför ansetts önskvärt med ett stadgande om betalningstid, för den händelse i servitutsavtalet skulle stipulerats årligt vederlag utan att dagen för dess erläggande blivit i avtalet angiven. I detta hänseende har ansetts lämpligast föreskriva, att betalningen skall fullgöras inom sex månader från den dag, som efter kalendern motsvarar dagen för servitutsavtalets ingående.
7 och 8 §§.
I den allmänna motiveringen har framhållits, att avtal om personalservitut mycket ofta, i varje fall betydligt oftare än avtal om realservitut, torde komma att innehålla föreskrifter angående vederlag, som skall utgå under en lägre tid, och angående det obligatoriska förhållandet i övrigt mellan fastighetsägare och servitutshavare, samt att det med hänsyn härtill vore önskvärt med en i lagtext avfattad fullständig reglering av rättsförhållandet mellan servitutshavaren och nya ägare till den tjänande fastigheten. Denna reglering har fått sin plats i 7 och 8 §§. Den överensstämmer till sitt innehåll helt med bestämmelserna i 2 kap. 29 och 30 §§ samt 31 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom angående motsvarande rättsförhållande vid arrendeavtal.
7 § innehåller bestämmelser angående ny fastighetsägares bundenhet av servitutsavtal, vari skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å jordägarens exemplar av handlingen. I 8 § första stycket regleras, såvitt angår rättigheter mot servitutshavaren, det obligatoriska förhållandet mellan denne och sådan ny ägare till den tjänande fastigheten, mot vilken servitutsavtalet å grund av inteckning eller förbehåll skall gälla. I 8 § andra stycket åter regleras nye fastighetsägarens skyldigheter under enahanda förhållanden. Något mot bestämmelserna i 2 kap. 31 § andra stycket nyttjanderättslagen svarande stadgande, som skulle innebära, att upplåtaren av servitutet i viss utsträckning kvarstår såsom nye fastighetsägarens medgäldenär, har utredningen ansett icke böra ifrågakomma. De billighetsskäl, som motiverat en dylik reglering beträffande arrendeavtal, synas icke kunna åberopas till stöd för att tillerkänna innehavare av personalservitut av förevarande slag samma förmån. Däremot torde ett sådant stadgande kunna befaras minska fastighetsägarnas villighet att upplåta servitut för bildande av fritidsområden. Innehavare av personalservitut kan således, såvida icke annorlunda uttryckligen avtalats, ej i något falla av den ursprunglige fastighetsägaren utkräva på servitutsavtalet grundad förpliktelse, som skolat fullgöras efter det nye ägaren övertog fastigheten, utan har att för densamma hålla sig uteslutande
