staternas hela areal, svarande mot 9 procent av dess hela areal av egentlig skogsmark, hade avsatts för dylika ändamål till statliga reservat. Ett liknande erkännande för vårt lands del komme att medföra vissa konsekvenser. Vissa rekreationsområden finge ej exploateras, skogsskötseln finge modifieras till andra än rent ekonomiska uppgifter och vägväsendet i skogarna anpassas. En kraftig propaganda, vädjande till de olika parternas medborgaranda, en reglering av bebyggelsen och annan markexploatering inom ett större område runt omkring större städer samt beredande av medel att garantera respektive kommun möjlighet att förvärva behövlig mark till skäligt pris rekommenderades som framkomliga vägar.
Det under landshövdingens i Stockholms län ordförandeskap hållna mötet med föreningar o. d. anförde, med framhållande i övrigt av de flesta i de föregående yttrandena omförmälda synpunkter:
Det förefölle uppenbart, att den genom motionen väckta frågan om garantier för tätbygdernas friluftsfolk mot att avstängas från naturen samt den därmed sammanhängande frågan om bättre skydd för naturvärdena i städernas utmarker måste lösas efter vida större linjer och med anlitande av flera olika medel, om lösningen skall kunna bli tillfredsställande. Förutom genom avsättning av vissa områden av kronoskogarna som särskilda reservat för friluftslivet skulle statsmakterna kunna verksamt bidraga till lösningen av de väckta frågorna på bland annat följande sätt:
1) genom att i likhet med Förenta staternas riksskogsförvaltning i princip erkänna och räkna med rekreationsvärdet som en nyttighet, vilken statsdomänerna kunna avkasta, samt därav draga de naturliga konsekvenser i skogspolitiskt och annat avseende, som kunna anses påkallade;
2) genom att på lämpligt sätt för de stadskommuner, som därav äro i behov, underlätta deras förvärv av naturreservat;
3) genom att förmedelst en strängare tillämpning av gällande bestämmelser om avstyckning och bebyggelse eller på annat sätt skapa former för en utsträckning av stadsplaneidéns planhushållningsprincip över tillräckligt stora områden utanför städerna i syfte att möjliggöra ett tillgodoseende av allmänna behov med nödig hänsyn till enskildas rätt;
4) genom reglering av handeln med grönt och vildblommor och andra åtgärder till motarbetande av naturskövlingen från allmänhetens sida;
5) genom andra lämpliga åtgärder för utjämning av motsättningen mellan markägarna och friluftsfolket i städernas utmarker.
Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 10, över motionen:
Att den fortskridande mekaniseringen av arbetet och tillvaron över huvud för stora delar av vårt lands befolkning medfört krav på ökade möjligheter till rekreation i form av friluftsliv är ovedersägligt. Utskottet kan från denna synpunkt sett utan tvekan biträda motionens syfte. Ju starkare denna ändring av arbetsformerna blivit och ju mera befolkningen hopas i större samhällen och på grund just därav möter växande svårighet att komma i kontakt med orörd natur, desto mera aktuellt och bjudande blir kravet på åtgärder för tillgodoseende av detta behov, vilket i första hand synes vara ett kommunalt intresse. Med hänsyn emellertid till de synnerligen skiftande formerna av sport- och friluftsliv och till de olikartade naturformer, som den från städerna i vårt land tillgängliga naturen erbjuder, måste, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, åtgärderna bliva av mycket skiftande art. Den rekreationssökande allmänheten kan emellertid ej
