lämnas utan bistånd eller tillsyn i och med att större eller mindre stycken orörd natur ställts till förfogande genom det allmännas försorg. Erfarenheterna från senare år motivera såsom ock från flera håll antytts ett aktgivande på denna allmänhet. De områden, vilka för närvarande upplåtits eller helt enkelt i större eller mindre utsträckning tagits i anspråk för campande stadsbor o. d., förete ej sällan en bild av förödelse. Utskottet vill emellertid lika starkt framhålla, att den bofasta lantbefolkningens intressen måste tillvaratagas. Hänsyn till storstadsbefolkningens behov får ingalunda skymma det förhållandet, att även landsbygdens innevånare efter sitt arbete äro i behov av rekreation och vila i och vid sina egna hem. Denna befolkning har också lovliga rättigheter till mark och ägor. Självklart är, att när en stor mängd människor, t. ex. vid orienteringslöpningar, sammanföras på begränsade områden, de kunna åstadkomma bestående och allvarliga skador å växt- och djurvärld. Det är även av synnerlig vikt att vid utredningen av detta spörsmål beakta förefintliga möjligheter till avspänning i det motsatsförhållande, som otvivelaktigt uppstått och alltmera skärpts mellan den rekreationssökande stadsbefolkningen och lantbygdens innevånare, i synnerhet markägarna, vilka ingalunda alltid kunna räknas till storgodsägarnas klass utan lika ofta äro i hög grad beroende av skötseln av sina små lägenheter och hemmansdelar.
Skall en utredning av det med motionen avsedda spörsmålet hava någon utsikt att nå bestående och värdefulla resultat, måste den bliva både grundlig och mångsidig. De avgivna utlåtandena lämna i sådant hänseende många goda uppslag, ehuru de givetvis ej göra anspråk på att vara uttömmande. De synpunkter och önskemål, som vid ovan nämnda möte framförts närmast beträffande Stockholms omgivningar, synas vara värda särskilt beaktande.
Riksdagen beslöt på hemställan av utskottet skrivelse till Kungl. Maj:t
(den 23 maj 1936, nr 246), vari anhölls om utredning och förslag, syftande
till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga
möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnes och lantbefolkningens i
övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.
Den andra av de vid 1936 års riksdag väckta motionerna i förevarande fråga var motionen nr 294 i första kammaren av herr Fredrik Ström. I denna motion anfördes:
Som en reaktion mot den av industrialismen framkallade folkanhopningen inom
begränsade områden och den nutida mekaniseringen av det produktiva arbetet
och livsföringen över huvud taget har i de flesta kulturländer uppstått ett starkt
intresse för friluftsliv i skilda former. Den rekreation, som stora folklager erhålla
genom tältliv, strövtåg i skog och mark eller genom utflykter i vacker och orörd natur
med hjälp av för personer i blygsamma ekonomiska förhållanden överkomliga
fortskaffningsmedel, torde ur folkhälsans synpunkt vara lika värdefull som den
organiserade tävlingsidrotten och gymnastiken. En förutsättning för detta
friluftsliv är dock att i närheten av storstäder och industricentra naturområden av
tillräcklig storlek finnas tillgängliga för ändamålet. I flera länder har betydelsen av
bevarandet av sådana områden ur såväl rekreations- som naturskyddssynpunkt
redan i större eller mindre omfattning blivit beaktad av det allmänna. Förenta
staterna har därvid varit ett föregångsland.
Även i vårt land har friluftslivet under det senaste årtiondet vuxit till en folkrörelse. Det är också få länder i Europa som kunnat erbjuda sin befolkning sådana naturliga möjligheter till friluftsliv som Sverige. Den oavbrutet fortgående ökningen av de rekreationssökande skarorna och den samtidigt pågående, ofta planlösa styckningen och bebyggelsen av natursköna eller genom sin oberördhet
