Yttranden av utredningens särskilt tillkallade sakkunniga.
Särskilt yttrande av herr Friberger.
Enligt givna direktiv skall fritidsutredningen avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. Avsikten torde därvid ha varit, att det skulle skapas betryggande möjligheter att i erforderlig omfattning få lämpliga friluftsområden säkrade, icke endast för det nuvarande behovet utan även för det framtida, i den mån detta kan överblickas.
För detta ändamål har fritidsutredningen bland annat nu framlagt förslag till
- komplettering av hälsovårdsstadgan,
- komplettering av expropriationslagen och
- lag om viss servitutsrätt.
Den förslagna kompletteringen av hälsovårdsstadgan innebär bestämmelse, som säger, att hälsovårdsnämnd skall »verka för att åt stadens (kommunens) invånare i den mån förhållandena det medgiva beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv».
Kompletteringen av expropriationslagen avser att möjliggöra expropriation för tillgodoseende av något friluftslivets behov, som är av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort.
Förslaget till lag angående viss servitutsrätt avser bland annat att göra det möjligt för stat, kommun, municipalsamhälle och kommunalförbund att förvärva servitut, som innebära skyldighet för fastighets innehavare att underlåta viss användning av fastigheten för att bevara eller öka dess lämplighet som fritidsområde för allmänheten.
Dessa förslag äro otvivelaktigt ägnade att befrämja arbetet för säkerställande av allmänna friluftsområden. Enbart med stöd av gällande och sålunda föreslagen lagstiftning torde dylika friluftsområden emellertid knappast kunna förväntas bli i erforderlig omfattning tryggade, i varje fall icke med mindre det allmänna – närmast stat och kommun – för ändamålet ställa till förfogande synnerligen betydande penningmedel, som i regel icke torde kunna förväntas bli anslagna.
Vad först angår den föreslagna bestämmelsen i hälsovårdsstadgan, synes den böra kompletteras med ett åläggande för stad och kommun att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden, om man skall kunna vänta, att behovet skall bliva i erforderlig utsträckning tillgodosett på sätt, som torde ha varit avsikten i direktiven för fritidsutredningens arbete.
Det är för orter med större och sammanträngd befolkning lika angeläget att erforderlig tillgång till friluftsområden säkerställes, som att invånarna få tryggad tillgång till parker inne i samhällena. I fråga om parker, är sedan länge kravet klart och otvetydligt formulerat i lagstiftningen – både
