utbyggda samhällen bli ofantligt mycket större – något som också inverkar på det ekonomiska resultatet, icke minst för markexploatörerna, genom att fastighetsvärdena därav äro beroende i icke ringa grad.
En sund och ekonomisk organisation av en stadsregions växt kan inte ske, om enskilda markägare och enskilda kommuner, som nu i regel är fallet, lösa sina markexploateringsfrågor var för sig efter tillfälliga, kortsynta intressen. Erfarenheten visar tydligt nog, att det icke är möjligt att med nuvarande lagstiftning trygga en sådan utbyggnad av våra samhällen. Det räcker icke, att det finns möjlighet till ett frivilligt samarbete dem emellan. Det krävs komplettering av lagstiftningen för att i tid få detta samarbete till stånd och ge det nödig stadga och framför allt för att reglera ekonomiska frågor de olika kommunerna och markägarna emellan. Det erfordras i första hand ett utbyggande av vår stadsplanelagstiftning med ett stomplaneinstitut för landsbygden och ett regionplaneinstitut.
En sålunda utbyggd lagstiftning behöver dessutom kompletteras med bestämmelser, som gör det möjligt att på ett tidigare stadium, än nu kan ske, ingripa reglerande vid bebyggelse på landet.
Vidare är det erforderligt att få en komplettering av jorddelningslagen, som gör det möjligt att på ett smidigt sätt få till stånd ändring av ägoanordning för att vid genomförande av planläggning rättvisare kunna fördela förmåner och olägenheter på markägarna.
Om man hade stöd av en på detta sätt utbyggd lagstiftning och utnyttjade den på lämpligt sätt, skulle med all sannolikhet även i fråga om de största befolkningscentra i landet friluftsområden för överskådlig framtid kunna tryggas på rimliga avstånd från samhällena utan att vare sig stat eller kommun eller enskild markägare skulle behöva göra oskäliga offer under förutsättning, att värdering av mark vid uppgörelse mellan det allmänna och markägare komme att stå i bättre överensstämmelse med markens »nuvärde» än som hittills varit vanligt och icke bestämdes med hänsyn till ovissa framtida spekulationsvinster. För att säkerställa detta förutsättes bland annat vissa ändringar av expropriatonslagen. – En revidering av expropriatonslagen i denna riktning är för närvarande föremål för behandling hos bostadssociala utredningen och förslag i ärendet torde vara att vänta.
Om den mark, som är avsedd att exproprieras för friluftsändamål, är belägen i en trakt, där samhällsbildning i egentlig bemärkelse icke är att räkna med, men där exploatering för sportstugeändamål pågår eller kan förväntas, vilket ofta är fallet, där friluftsområden behöva säkerställas, torde vid markvärderingen hänsyn böra tagas till att ett sportstugeområde för att fylla sitt ändamål måste ha procentuellt avsevärt större områden som »öppen plats» än ett vanligt bostadsområde. I ett område för »permanenta» bostäder (villaområde) anses tomtmarken i vanliga fall kunna upptaga cirka 60 procent av hela markområdet. För att man i ett sportstugeområde skall komma i den kontakt med den fria naturen, som är meningen med livet i sportstugan, kan inte lämpligen tomtmarken upptaga mer än cirka 10 procent av all mark inom
