hälsovårdsstadgan av en bestämmelse, enligt vilken hälsovårdsnämnd skulle ha att verka för att åt hälsovårdsområdes invånare beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv. Jag finner detta förslag vara väl grundat. En dylik bestämmelse torde vara nödig, utom annat, för att göra det möjligt för kommun – eller i vart fall för att undanröja tvivelsmål angående kommuns befogenhet – att besluta om förvärv av områden för jämväl andra friluftslivets behov än bad. Därvid torde – såvitt jag av överläggningen kunnat förstå – bli fråga såväl om områden för lägerplatser (»camping»), fritidsbyar, båtsport m. m. dylikt som även om s. k. strövområden eller fritidsreservat eller alltså större markområden för det mera rörliga friluftslivet.
Fråga har då uppstått om möjlighet för kommun till expropriation av mark icke endast för friluftsbad utan även för nyssnämnda vidgade friluftsbehov. För egen del utgår jag ifrån att den avsedda vidgade rätten nu icke föreligger. Då emellertid gällande expropriationslag synes innebära, att expropriation skall kunna beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom gränserna för dess författningsenliga befogenhet, och detta även för ändamål, vilket kommun fått sig tilldelat efter expropriationslagens tillkomst, skulle alltså den ifrågasatta ändringen av hälsovårdsstadgan automatiskt medföra, att kommun erhölle nämnda vidgade rätt till expropriation.
Jag håller för min del före att, särskilt då det gäller en så avsevärt utökad rätt till expropriation, det icke kan vara försvarligt att utan vidare låta ändringen i hälsovårdsstadgan få en konsekvens som den ovan anförda. Expropriation för kommunala ändamål har hitintills möjligen med något enstaka undantag, avsett jämförelsevis smärre områden. Den ifrågasatta utökade expropriationsrätten skulle komma att gälla jämväl vidsträckta fritidsreservat, d. v. s. hela egendomar eller skogsområden om flera hundra hektar eller mera, och detta jämväl inom annan kommun. Det lärer icke kunna förnekas, att den nu ifrågasatta vidgade expropriationsrätten skulle medföra mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena än som tänktes vid expropriationslagens tillkomst. Det avgörande anser jag därför böra vara – icke att det enligt en stadgeändring hädanefter skall tillkomma kommunerna, närmast städer och större samhällen, att i ökad utsträckning verka för tryggandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv – utan huruvida ett uppenbart behov av möjlighet till dylik tvångsåtgärd föreligger, d. v. s. huruvida icke de markförvärv eller avtal om servitut, varom här är fråga, få anses i erforderlig utsträckning kunna tillkomma genom frivilliga uppgörelser mellan kommuner och jordägare.
Den utredning som i denna fråga gjorts anser jag icke visa, att svårigheter i ovan angivet avseende mer allmänt kunna väntas. Hittills vunnen erfarenhet och påvisade svårigheter torde nästan helt gälla områden för friluftsbad. Därest städerna med mera vaket intresse än som i detta hänseende hittills varit rådande i tid se sig om efter lämpliga egendomar eller områden för friluftslivet, torde det visa sig att goda möjligheter till både urval och frivilliga överenskommelser skola finnas. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet torde medföra att dessa möjligheter vidgas.
