för friluftsliv lämpliga områden i storstädernas och de större befolkningscentras närhet har emellertid gjort det till en angelägenhet av vikt att för framtiden säkra behovet av sådana för rekreationssyften lämpliga områden.
De enskilda markägarna ha även framfört ofta berättigade klagomål över de olägenheter som den rekreationssökande stadsbefolkningens vistelse på deras ägor orsakar dem.
Det kan i första hand synas vara enbart ett kommunalt intresse att tillgodose nuvarande och framtida behov av naturallmänningar för rekreationsändamål. I Stockholms stadsfullmäktige ha även väckts motioner om åtgärder för skapandet av kommunala friluftsallmänningar, eventuellt i samarbete med staten och andra kommuner. För flertalet kommuner torde det emellertid av ekonomiska skäl bli svårt eller omöjligt att förvärva markområden av den storleksordning det här är fråga om. Ur folkhälsans synpunkt måste skapandet av friluftsallmänningar anses vara icke endast ett lokalt intresse utan en riksangelägenhet. Sådana allmänningars värde som rekreationsplatser för den icke jordägande delen av Sveriges befolkning är uppenbar. Men även för landsbygdens jordägare torde det vara ett intresse att de komma till stånd. Allmänningarna skulle till sig draga en betydande del av de friluftsentusiaster, vilka under helgdagar och semestrar söka sig ut på landsbygden och där stundom orsaka skadegörelse på enskild mark.
Att tryggandet för nutid och eftervärld av vidsträckta naturparker för rekreationsändamål icke enbart är ett lokalintresse utan en nationell angelägenhet har redan i fler länder blivit erkänt både i princip och i praktik. Det mest lysande exemplet på dylikt förutseende från det allmännas sida erbjuder Förenta staterna, som avsatt mer än ett tjog nationalparker med en yta av i runt tal sextiotusen kvkm. I förhållande till sin storlek har ju även Sverige nationalparker av betydande mått, sammanlagt 3&nsbp;650 kvkm. Liksom flertalet amerikanska nationalparker ligga emellertid de svenska på långt avstånd från befolkningscentra. I motsats till de amerikanska ha de främst avsatts som naturreservat för vetenskaplig forskning. Deras otillgängliga läge medför dessutom att de både ekonomiskt och geografiskt ligga utom räckhåll för det svenska folkets flertal.
I Förenta staterna finnas utom de under federalregeringens skogsvårdsbyrå lydande nationalparkerna även s. k. state parks, som de skilda staterna avsatt för rekreationsändamål och ofta genom inköp av mark i enskild ägo förstorat. Sålunda har staten New York, vilken till storleken är jämförlig med den söder om Dalälven belägna delen av Sverige, 65 större och mindre sådana statsparker. Den största av dessa är belägen i Adirondacks skogs- och sjörika högland, vars natur närmast är jämförlig med Bergslagen, och har en areal av icke mindre än 8&nsbp;000 kvkm. Den besökes årligen av mellan sex- och åttahundratusen tältande. I New York Citys omedelbara omgivningar finnes dessutom ett tjogtal medelstora statsparker såväl vid kusten, huvudsakligen på Long Island, som inåt landet. Den största av dessa parker, Palissades Interstate Park, gränsar till såväl New Yorks som New Jerseys industridistrikt och har en areal på 200 kvkm.
I Sverige är staten den största skogs- och markägaren. Statens fyra miljoner hektar skogar äro visserligen till största delen belägna i Norrland och äro liksom nationalparkerna otillgängliga för befolkningens flertal. Även i södra och mellersta Sverige äger dock staten stora sammanhängande områden av skogar och för friluftsliv lämpliga marker. Mindre och medelstora kronoparker ligga i vissa fall i de större städernas omedelbara närhet. I skärgårdarna äger kronan även icke obetydliga områden, förvaltade av de militära myndigheterna, vilka områden numera i många fall torde sakna värde ur försvarets synpunkt. Dessa kronans domäner nyttjas för närvarande huvudsakligen, i den mån de icke bestå av odlad mark, till skogsbruk, varjämte jakt och fiske i vissa fall utarrenderas åt enskilda. Utan tvivel skulle för en relativt ringa kostnad vissa lämpligt belägna kronoparker kunna upplåtas till allmänningar för friluftsliv utan nämnvärt förfång för skogsbruket. De åtgärder som kunde anses erforderliga vore
