efter att ha köpt ett fritidsområde vill delvis sälja det med garanti mot icke önskvärd exploatering). Jag utgår härvid ifrån att servitutet, såsom utredningen föreslagit, endast skall kunna påläggas genom frivillig överenskommelse.
Ur ekonomisk synpunkt förefaller det som en hopplös uppgift att på förhand uppskatta all den skada, som folkmassor av obekant storlek under all framtid kunde göra inom ett område under utövning av en rätt att gå och vistas. Ersättning för en ovillkorlig, icke eller vagt begränsad sådan rätt synes därför rent affärsmässigt icke lämpa sig för uppgörelser i servitutsform. Ett servitut vari den ingår torde bli oproportionerligt dyrt att förvärva (såvida icke dess giltighetstid vore mycket begränsad).
Känslomässigt kunde en markägare, som gärna såge sin egendoms naturvärden skyddade för framtiden, i och för sig ställa sig välvillig till en servitutsuppgörelse på rimliga villkor, riktad emot viss exploatering av egendomen. Men just en sådan markägare kan knappast vara benägen att utlämna egendomens naturvärden till allmän slitning utan säkrare garantier mot förstörelse än dem som utredningens fritidsområdesbegrepp synes ge rum för. En vid sin egendom fäst markägare, som hade att välja mellan att sälja ett servitut eller att sälja egendomen eller en del därav till styckning, torde icke heller rent personligt finna något större behag i tanken att sitta kvar på en egendom, där han frånsagt sig den möjlighet han eljest kunde ha att hindra obegränsade folkmassor från att sprida vantrevnad. Han skulle därför i varje fall säkerligen icke sälja sin rätt billigt och troligen icke nämnvärt billigare än hela egendomen.
Enligt min mening hade dessa konsekvenser bort undvikas, emedan de hade kunnat undvikas utan att servitutets innehåll blivit otillräckligt för det avsedda syftet. Jag utgår då från två förutsättningar.
Den ena är, att i vårt land det sentida hotet mot friluftslivets förutsättningar kommer endast och allenast från okontrollerad exploatering av landskaps- och naturvärden – för med friluftslivet sammanhängande syften eller eljest – och främst från den planlösa sportstugebebyggelse, som i Sverige fått en rekordartad omfattning. Inom de utmarker, som ännu icke blivit den moderna markexploateringens offer, har nämligen den svenska allmänheten med stöd av urgammal alle mans rätt friheter full tillräckliga för friluftslivets allmänna behov. Hinder för att utöva dessa friheter ha rests och kunna av praktiska skäl resas blott i obetydlig omfattning. Folkilskna kreatur bli allt ovanligare i utmarkerna, sedan skogsbetet börjat anses ekonomiskt fördärvligt. Klätterfria stängsel kring större utmarksarealer äro mycket sällsynta och komma troligen att så förbli, då de ställa sig oerhört dyrbara. Vissa specialbehov av mark för markslitande nyttjande – särskilt tältliv – måste fyllas utanför allemansrättens rum, men dessa äro mycket litet markkrävande, behöva därför icke vålla kommunerna ekonomiska svårigheter och anses icke heller av utredningens flertal motivera några nya former för förvärv av ägande- eller nyttjanderätt.
