I enlighet med ett landskapsskyddande servituts karaktär bör för ett sådant icke stadgas den begränsning av syftet till »bildande av fritidsområden», som utredningen konsekvent har föreslagit för sitt servitut. Det synes mig icke heller finnas något rimligt skäl, varför icke för natur- och landskapsskydd arbetande organisationer skulle medges rätt att liksom den engelska National Trust begagna ett sådant servitut för sina strävanden, vilka på ett synnerligen väsentligt sätt befordra friluftslivets intresse. Några farhågor för »skadliga verkningar för samhället» borde härigenom icke behöva uppkomma. Det må i fråga om farhågorna för sådana verkningar av ett mindre snävt begränsat servitutsinstitut (s. 187, 193 och 195) påpekas: att utredningens direktiv intet antyda om att eventuella bebyggelsekontrollerande åtgärder borde vara inskränkta till särskilt bildade fritidsområden; att farhågorna icke synas ha motiverats annat än med allmänna hänvisningar till »samhällets intresse av att jordägarerättens frihet bibehålles» o. d. och svårigheten att bedöma vad en servitutsbelagd fastighet skulle kosta på exekutiv auktion; samt att de innebära en längre gående rädsla för angrepp på friheten att exploatera mark än vad man numera finner i Manchester-liberalismens hemland, där National Trust liksom kommunala m. fl. organ utan villkor kan förvärva landskapsskyddande servitut. Det kan också erinras, att expropriation i Sverige är tillåten för naturskyddsändamål, så att det redan finns möjlighet att till och med tvångsbinda fast egendom för naturskyddets syften. Att stänga möjligheten till frivilliga servitutsuppgörelser för samma ändamål vore en underlig inkonsekvens.
I frågan om en eventuell tidsbegränsning av servitut för avsett ändamål har jag ovan anfört, att det av utredningen föreslagna servitutet, som implicerar särskilda friheter för en publik av obekant storlek, genom sin natur icke lämpar sig annat än för en tidsbegränsad uppgörelse. I denna punkt ansluter jag mig alltså till herr Gustafsons reservation. Helt annorlunda blir förhållandet i fråga om ett rent landskapsskyddande, klart negativt servitut. I detta sammanhang vill jag med instämmande hänvisa till utredningens s. 195 uttalade uppfattning om risken för att ett tidsbegränsat servitut skulle förfela sitt syfte. Den temporära trygghet mot exploatering, som ett sådant servitut skulle ge, kunde i själva verket enligt min uppfattning knappast fylla en positiv uppgift annat än som ett slags tillfälligt byggnadsförbud i avvaktan på en landskapsskyddande regionplanering, om det komme att finnas grund att hoppas på en sådan. I övrigt torde tidsbegränsade servitut kunna bli direkt farliga genom att ge ett bedrägligt sken av trygghet för framtiden och förse ljumt intresserade kommunalorgan med ett billigt camouflage (ty dessa servitut bleve utan tvivel lätta och billiga att köpa) för deras brist på vilja till nödiga offer för att verksamt trygga friluftslivets förutsättningar, d. v. s. inom något lämpligt område skaffa hållbara garantier mot sådan exploatering som ruinerar landskap och natur. Å andra sidan borde de principiella betänkligheterna mot evighetsservitut icke behöva väga tyngre i Sverige än i motsvarande fall i England. Servitutet skulle inta en särställning redan genom
