erforderlig mark. Därigenom skulle nämligen kunna vinnas dels en reglering av tomtpriserna i samhällenas ytterområden och dels tillgång på parkområden å icke exploaterade delar därav, lämpliga för friluftsliv. Jag anser emellertid, att det bör vara en framkomlig väg att anskaffa fritidsområden genom servitutsförfarande, när det sker medelst frivilliga överenskommelser mellan parterna. Av flera skäl anser jag dock att dylika servitut icke böra kunna givas giltighet för all framtid. Härför talar i främsta rummet, att förändringar i penningvärdet kunna helt förrycka värdet av utgående ersättningar för servituten. Vidare skulle till följd av omöjligheten att på förhand bedöma skadeverkningar och intrång markägarnas intressen kunna komma att trädas för när. Med anledning härav hyser jag den uppfattningen, att giltighetstiden för servitut av denna art bör begränsas till högst femtio år. Slutligen anser jag att de föreslagna servituten icke böra få överlåtas å ny servitutshavare utan fastighetsägarens godkännande. Enligt min åsikt hade därför den av utredningen föreslagna servitutslagstiftningen bort utformas i överensstämmelse med vad utredningens särskilt tillkallade sakkunnige riksdagsman Gustafson anfört i sitt särskilda yttrande.
