Redogörelse för engelsk regionplanelagstiftning och dess användning för landskapsskydd.
Utarbetad av fil. d:r L.-G. ROMELL.
1. Förhistoria och bakgrund.
Englands »industriella revolution», baserad på uppfinningen av ångmaskinen, konsten att smälta järn med stenkol ni. m. och på landets tillgångar av kol och malm, brukar anses ha infallit mellan 1760 och 1830. Denna period följdes omedelbart av järnvägsväsendets utveckling, som sedan 1830 förlupit med ungefär 30 års försprång i England jämfört med Sverige, och av den ekonomiska Manchester-liberalismen, som sammanföll med en tid av våldsam industriell expansion. Det blev ett forcerat stadsbyggande. Dess omfattning belyses av att omkring 1830 i England med Wales funnos blott 9 städer med över 50 000 invånare, men 90 år senare över 100 städer av denna storlek, i vilka nära hälften av hela befolkningen var samlad.
Stadsbyggandet fick under hela 1800-talet fortsätta under otillräcklig kontroll. En i England år 1875 utfärdad lag gick icke längre än att för första gången generellt ge lokala myndigheter rätt att genom förordningar reglera gatubredder, bebyggelsetäthet m. m. i städerna. Detta system tillämpades ända till 1909 och ledde enligt P. Abercrombie (Town & Country Planning, London 1933) blott till att de äldre städerna blevo »omgivna av ringar och kvarter med en medeltäthet av 40–50 hus per acre», till »otrolig olägenhet för invånarna». Denna medeltäthet, eller 100-120 hus per hektar, motsvarar de maximitätheter, som förordningarna brukade föreskriva. En stadsplanelag fick England först i Housing and Town Planning Act, 1909. Den var här blott ett bihang till en byggnadslag, och så blev det även i motsvarande lagar 1919 och 1923. En ren stadsplanelag utfärdades i England första gången 1925.
Däremot har planlagstiftningen på senare tid raskt utvecklats. I 1919 års lag fingo lokala myndigheter rätt att slå sig ihop om »joint committees» för enhetlig planering av områden. En ny lag för den lokala självstyrelsen (Local Government Act, 1929) gav tio år senare den lokala självstyrelsens högsta organ, County Councils, rätt att insätta representanter i dylika gemensamma plankommittéer och eventuellt överta planeringsarbetet på uppdrag av lägre lokala myndigheter eller efter order från den övervakande statliga myndigheten, hälsovårdsministeriet. Ministeriet fick samtidigt fullmakt att ålägga lokala myndigheter att bilda gemensamma plankommittéer. År 1932 ersattes stadsplanelagen av 1925 med en ny lag. Denna, som gäller ännu, ger möjlighet till regionplanering med laglig verkan av landsbygd lika väl som av stadsbygd och inskränker icke som tidigare lagar planeringens syfte till att reglera stadsbebyggelsens utveckling.
Medan stadsplanelagstiftningen i England utvecklat sig sent och trögt, fastän ett starkt behov av sådan lagstiftning länge funnits, har alltså regionplaneringens idé efter världskriget snabbt brutit igenom i engelsk lagstiftning: Bakgrunden härtill är dels nya betingelser för bebyggelsens utveckling, dels känslan hos de bestämmande i landet för det engelska landskapets estetiska värden. Den viktorianska tidens industristadsbebyggelse förvandlade fläckvis, t. ex. i sydvästra Lancashire och mellan Wolverhampton och Birmingham, det gamla landskapet till oigenkännelighet, men den tog små arealer i anspråk. Med 100– 120 enfamiljshus per hektar skulle hela Englands och Wales' nuvarande befolkning kunna hysas in på 8-10 kvadratmil eller ½–¾ procent av hela landarealen.
