Modern engelsk förstadsstandard, 30 hus per hektar, och en allt livligare trädgårdsstadsbebyggelse med t. ex. 15–20 hus per hektar ha gjort storstäderna än större än förut, men ett gott stycke in på 1900–talet tycks utvecklingen icke ha inneburit någon allmännare fara för landsbygden, att döma bland annat av uttalanden i boken »Britain and the Beast» (London 1937), som behandlar den sentida förfulningen av det engelska landskapet. Ännu år 1918, heter det där, kunde det med viss sanning ha sagts om England, att det trots allt »i de flesta landsdelar var ett grönt och behagligt land». En annan författare i samma, bok uppger, att förändringarna i en så utsatt landsända som sydöstra England voro små ännu omkring år 1930.
Först den snabba motortrafikens allmänna genombrott skapade i England liksom annorstädes helt nya förhållanden. Enligt en efter R. G. Stapledon i nyssnämnda bok anförd siffra tog stadsbebyggelse under femton års tid efter omkring år 1920 årligen i anspråk ungefär 31 000 acres landsbygd, d. v. s. sammanlagt under dessa år bortemot 200 000 hektar eller 20 kvadratmil. Enligt en senare skattning i en kommittérapport skulle årssiffran ligga mellan 30 000 och 46 000 acres. Den nya byggnadsverksamhetens omfattning belyses även av uppgiften år 1938 i en annan kommittérapport, att efter världskriget 3,5 miljoner nya hus byggts i England med Wales. Den nya bebyggelsen sprider sig på förut otänkbara avstånd från städerna, bland annat radvis längs de av motorbussar trafikerade vägarna. Denna radbebyggelse, som i England anses såsom en särskilt stor fara både ur trafik- och landskapssynpunkt, föranledde 1935 en speciallag, och landskapsförstörelsen under motorismens tidevarv hade redan tre år tidigare gjort tiden mogen för en allmän planlagstiftning.
Det var dock icke så, att den nya planlagen tvang sig fram därför att den engelska landsbygden höll på att ta slut. Denna är tvärtom fortfarande förhärskande, och i de flesta landsändar utbreda sig ännu i dag vida sträckor av ofördärvad landsbygd. Få mil från London ligga kvadratmilstora vidder ännu obebyggda och till stor del ohägnade. Betydliga delar av landet äro nära nog öde mark. Enligt R. G. Stapledon (The Hill Lands of Britain, 1937) täcka »rough and hill grazings» en areal som ungefär motsvarar: i Skottland hela Jämtlands län och i England med Wales landskapen Uppland och Södermanland tillsammantagna. Det är mest höglänta fjäll– eller hedartade marker, som enligt Stapledon ligga »praktiskt taget oanvända» och äro så okända för den stora allmänheten. att de vad den beträffar »lika gärna kunde ligga på månen eller Mars». Planlagstiftningen i England motiverades icke av någon begynnande trängsel på landsbygden i England, utan av en estetisk omsorg om det engelska. landskapet. Till planlagens förhistoria hör ett ihärdigt arbete av The Council for the Preservation of Rural England och en Rural Amenities Bill, ett förslag till landskapsskyddslag. som framlades två år i rad av Sir. E. Hilton Young, sedermera lord Kennet, samme man som i egenskap av hälsovårdsminister var med om att föra 1932 års lag i hamn. Landskapsskyddstanken är äldre än regionplanetanken och till och med stadsplanetanken i engelsk lag. En lag mot friluftsreklam med rent landskapsskyddande syfte tillkom så tidigt som 1907.
I enlighet med sitt ursprung och de avsikter som ligga bakom har uttrycket regionplanering i England en annan betydelse än den i svenskt språkbruk vanliga. Med regionplanering menas i England varje planering gjord av en »joint committee». Det kan vara rena landskommuner som slå sig ihop. Planeringen behöver icke ha något samband med utvecklingen av en stad, och den behöver icke avse annat än exempelvis en ren bebyggelsekontroll till landskapets skydd.
2. Gällande planlagstiftning.
Lagar och förordningar av direkt intresse ur regionplanesynpunkt äro i huvudsak följande: 1932 års planlag, Town and Country Planning Act, 1932 (22 & 23 Geo. 5, Ch. 48). I det följande kallad planlagen; Town and Country Planning
