liknande fullmakt i fråga om att uppgöra plan. Delvis skärpta bestämmelser om tvångsmedel innehåller lagen mot radbebyggelse.
Ersättning från vederbörande myndighet för förlust eller intrång (compensation) kan, förutom för affärsförluster, onödiga utgifter o. d. samt med anledning av fridlysning av träd, i allmänhet krävas på grund konserverings-, byggnads- och regleringsföreskrifter berörande byggnader som funnos före planeringen och, med vissa nedan nämnda undantag, på grund av permanenta byggnadsförbud. Däremot skall ersättning icke betalas med anledning av förbud mot vanprydande friluftsreklam och behöver som regel icke utgå för byggnads- och byggnadsregleringsbestämmelser berörande bebyggelse påbörjad sedan beslut att uppgöra plan fastställts och icke heller för planenliga tillfälliga byggnadsförbud. I lagen föreskrives nämligen följande. Såvida ministeriet finner det rimligt och lämpligt och rum ges för om- och tillbyggnad i rimlig skala av gamla byggnader och deras fortsatta användning som förut samt om befintliga byggnadstomter vid gata eller väg icke därigenom skulle bli olämpliga för planenlig bebyggelse, får i plan stadgas, att ersättning icke skall kunna krävas för bestämmelser om avstånd mellan byggnader, byggnadstäthet, byggnaders storlek, höjd, utseende och användning och icke heller därför att bygglinjer fastställts på förut obebyggd mark längs gator och vägar. Detsamma är stadgat för byggspärr, som gäller tills vidare i avvaktan på en »general development order». För vägrat eller begränsat exploateringstillstånd under interimperioden behöver planmyndighet icke betala ersättning, men den kan så göra, om den finner lämpligt; eljest kan markägare senare, om han skulle bli berättigad till ersättning, kräva sådan även för interimperioden. I vissa viktiga fall kan till och med permanent exploateringsförbud stadgas utan ersättning, nämligen dels, om marken är ur hälsosynpunkt olämplig för bebyggelse eller en bebyggelse skulle medföra oproportionerligt höga utgifter för det allmänna till vägar, avlopp, vatten o. s. v., dels om den ifrågasätta exploateringen sannolikt skulle innebära våda, hälsofara eller allvarlig olägenhet för trakten. I sistnämnda fall undantas gruvdrift, som i regel icke kan avlysas utan ersättning. Tillfarter till vissa vägar kunna enligt planlagen utan ersättning kontrolleras till antal och placering. – Enligt lagen mot radbebyggelse skall generellt ersättning utgå blott om en omedelbart möjlig exploatering förhindras eller försvåras och endast i den mån vederbörande härigenom lider skada överstigande all den nytta han såsom markägare får av vägväsendets utveckling och vidtagna regleringsåtgärder.
Avgift till det allmänna för värdestegring (betterment) kan utkrävas från fastighetsägare med intill 75 procent av den genom åtgärder enligt plan eller bestämmelser i plan uppkomna värdestegringens belopp. Enligt prejudikat gäller detta även för fastighet utanför planområde (Clarke, s. 270 och 372). Sådan avgift skall kunna utan vidare uttagas dels (efter 5 år) från ägare av affärs- eller industrifastighet, dels från varje fastighetsägare, som fordrat ersättning för förlust eller intrång, dock högst med det belopp, som motsvarar denna ersättningsfordran. I övrigt kan avgift mot fastighetsägares bestridande uttagas endast om och när fastighet inom 14 år helt eller delvis försäljes, utarrenderas för längre tid än 3 år eller börjar användas för nytt ändamål och icke heller i sådant fall om hela fastigheten användes för lantbruk och skogsbruk eller tillhör koncessionsinnehavare (statutory undertaker). Kostnader för anläggning och förbättring av gator och vägar kunna debiteras angränsande markägare och andra, som ha vinst därav, varvid dock icke högre kostnad får beräknas än arbetena skulle dragit oavsett bestämmelser i plan.
Värdering för bestämning av expropriationsersättning, ersättning för förlust eller intrång och värdestegringsavgift skall, om icke annorlunda överenskommes, göras av offentlig skiljeman (official arbitrator) enligt 1919 års lag om landförvärv. Dennes avgörande är slutgiltigt i sakfrågor, men han kan hänskjuta lagfrågor till High Court. Vid expropriation skall värdet bestämmas till sannolika värdet vid fri försäljning i öppna marknaden.
