Sakägares rätt bevakar lagstiftningen genom talrika detaljerade föreskrifter. Under planarbetets gång skola vid minst 5 till 8 särskilda tillfällen (beroende på vilken arbetsplan som väljes) beslut eller planer hållas tillgängliga för fri granskning, vilket vid varje tillfälle skall dels annonseras, dels direkt meddelas sakägare. Register över dessa skall för ändamålet hållas. Erinringar kunna göras hos planmyndigheten eller ministeriet. Ministeriet skall anordna möte på platsen, om invändningar kvarstå mot en utarbetad plan, och likaså, om lokalmyndighet så begär, då ministeriet vill ändra ett underställt planförslag. Färdig och godkänd plan kan, utom i den mån den fastställts genom parlamentsbeslut, överklagas hos High Court innan den vunnit laga kraft; klagan kan med domstolens medgivande fullföljas hos överhuset. Mot planmyndighets åtgärder och förelägganden kan besvär anföras: hos ministeriet i fråga om tillfälliga byggnadsförbud av olika slag och rivningsförbud, vilka senare också skola underställas Commissioner of Works; inför vanlig rätt beträffande hot om tvångsrivning och förbud mot friluftsreklam samt föreskrift om byggnads utseende, när icke plan i sistnämnda fall hänvisar till ett särskilt skönhetsråd; hos skogskommissionen (Forestry Commissioners) vid tvist om återplantering av skogsmark. Frågan om tiden är mogen att utfärda en »general development order» för tills vidare spärrat område skall vart tredje år upptagas till ny omprövning. Beslut om expropriation enligt planlagen skall annonseras, delgivas sakägare och underställas ministeriet, mot vars beslut klagan kan föras hos högsta domstolen och med dennas tillstånd fullföljas hos överhuset. Om tillfälligt byggnadsförbud meddelas (under interimperioden) för att reservera mark för öppen plats, kan markägare kräva att marken inlöses. För ersättningsfrågor har förut redogjorts.
3. Planlagen som verktyg för landskapsskydd.
Planarbetets omfattning belyses av siffror meddelade i de utdrag ur hälsovårdsministeriets årsrapport, som årligen publiceras under titeln »Housing and Town and Country Planning». Vid slutet av mars 1936 var planering beslutad, i gång eller avslutad inom områden med en totalareal motsvarande drygt hälften av Englands och Wales' hela ytvidd. Nu är motsvarande siffra omkring två tredjedelar. Siffrorna innebära, ett planarbetet utsträckts till väldiga arealer av ren landsbygd. Däribland befinna sig exempelvis de till stor del ödebygdsartade områdena i norr från Lake District i väster över mellersta Penninerna till Clevelandkullarna med North York Moors i öster. Den lagtolkning synes ha stått sig, som år 1932 gavs av sedermera Lord Justice of Appeal, Sir Leslie Scott, nämligen att planlagens ordalag medge en fullständig eller nästan fullständig regionplanering av vilket område som helst i enlighet med lagens syften, så att hela landsbygden nu kan planläggas med tillbörlig hänsyn till lantbruk lika väl som till industri och skönhetsvärden.
Möjligheterna till landskapsskydd genom planläggning enligt lagen grunda sig till stor del på planlagens bestämmelser om värdestegringsavgift. Sådan är visserligen med gällande detaljbestämmelser mycket svår att kassera in kontant, men planmyndighetens rätt att mot en ersättningsfordran från en markägare resa krav på värdestegringsavgift för annan mark utgör en god förhandlingsgrundval. Detta är så mycket viktigare, då i praktiken och enligt direkta anvisningar i planlagen och planförordningen planer måste i största utsträckning utformas så att samförstånd nås med markägarna och detta i regel av ekonomiska skäl utan att dyrbara ersättningar måste betalas. Den delegation från fritidsutredningen, som på eftersommaren 1938 på ort och ställe studerade planlagstiftningens praktiska tillämpning, fick ett starkt intryck av att de goda resultat som uppnåtts äro att tillskriva dels smidigheten och dels entusiasmen hos dem som ha hand om tillämpningen av lagen i minst lika hög grad som den
