samhällslivet. Ur folkhälsans synpunkt är det i hög grad glädjande, att allt större skaror av medborgare söka den rekreation, ett sunt friluftsliv i skog och mark förmår skänka. Men även å annat sätt kan det växande naturintresset hälsas med tillfredsställelse, om det ledes i rätta banor. Så är det att hoppas, att sinnet för de oskattbara värden, den svenska naturen innesluter, skall öppnas hos allt flera och detta i sin mån bidraga till en ökad förståelse för naturskydds- och hembygdsrörelsernas strävanden. En klokt anpassad undervisning i denna riktning torde kunna förväntas så småningom leda till att insikten om betydelsen av ett aktsamt umgänge med naturen blir allt allmännare utbredd.
Ehuru få kulturländers natur erbjuder så rika möjligheter till friluftsliv som Sveriges, ha redan stora och berättigade farhågor börjat göra sig gällande, att särskilt i de större städernas närhet naturområden av önskvärd storlek och beskaffenhet snart nog ej längre komma att stå till förfogande för detta ändamål. Ifrågavarande motion är ett uttryck för dessa farhågor. Den alltjämt pågående, ofta totala styckningen av större egendomar med tät bebyggelse som följd och sportstugurörelsen, som breder ut sig över allt vidare områden, utgöra moderna företeelser, vilka inom en nära framtid synas komma att föranleda åtgärder från det allmännas sida i syfte att reglera bebyggelsens utbredning och reservera lämpliga naturområden för rekreationsändamål.
I detta sammanhang är det av vikt, att naturskyddets intressen vederbörligen beaktas och att man skiljer på olika slag av naturreservat. Att i högre grad taga nationalparker eller fridlysta naturskyddsområden i bruk för friluftsändamål får sålunda betraktas såsom uteslutet vad vårt land beträffar. Det får icke förbises, att en massinvasion av människor i ett naturområde under alla förhållanden – alltså även om icke större åverkan sker – betyder en slitning av vegetationstäcket, som särskilt inom trakter med ömtåligare naturtyp lätt kan bliva ödesdiger. I all synnerhet gäller detta om sådana icke obetydliga ytor, som i städernas omgivningar för närvarande användas som tältplatser, där markvegetationen på kort tid mer eller mindre fullständigt nötes ut och fördärvas. I Amerika synes det ha gått så långt, att man i vissa fall som ersättning för de ursprungligen avsatta, av turistlivet mest härjade nationalparksområdena måst se sig om efter nya sådana områden, från vilka allmänheten kommer att helt avstängas, då detta visat sig vara det enda sättet att kunna bevara naturtyperna i deras ursprungliga skick. Dessa nya områden komma sålunda att framför allt få karaktären av forskningsobjekt.
De svenska nationalparkerna ha tillkommit för att åt eftervärlden bevara representativa stycken av orörd eller så gott som orörd natur. Även de utgöra i främsta rummet forskningsområden, som kräva den allra största hänsyn från den enskilde besökarens sida. Allmänheten har visserligen icke avstängts från att beträda dem, men genom lagstiftningsåtgärder är dess rörelsefrihet starkt beskuren inom desamma. I de flesta fall utgör dessutom nationalparkernas belägenhet långt från större befolknings- eller turistcentra ett verksamt skydd mot skadegörelse och ett naturligt (och avsiktligt) hinder för deras utnyttjande i större utsträckning för turistiskt ändamål. Då – såsom beträffande Blå Jungfruns, Dalby-Söderskogens och i viss mån Abisko nationalparker – ett område, beläget i närheten av ett sådant centrum, ur vetenskaplig synpunkt ansetts böra utväljas såsom nationalpark, har det sedermera visat sig vara förenat med betydande svårigheter att effektivt skydda dess natur mot slitning och åverkan av olika slag.
För tillgodoseende av den stora allmänhetens rekreationsbehov kunna därför endast mindre exklusiva områden ifrågakomma. Bortsett från den inskränkning i tidigare möjligheter, som den ökade bebyggelsen undan för undan förorsakar, kan det knappast heller rimligen förutsättas, att enskilda större jordägare i längden skola befinnas villiga att ställa sina marker till förfogande för en ständigt växande massinvasion av vandrande och tältande stadsbor. Det synes sålunda i överensstämmelse med motionärens förslag väl värt att närmare undersökas, huruvida
