framställning i ärendet till Kungl. Maj:t icke göras. Utskottet hemställde därför att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Fyra reservanter hemställde, att riksdagen måtte besluta skrivelse med begäran att ärendet av Kungl. Maj:t för omsorgsfull utredning överlämnades till lagberedningen att upptagas vid arbetet med en reform av jordabalken.
Båda kamrarna biföllo utskottets förslag.
⁎
I början av denna promemoria har omnämnts, att allemansrättigheterna omfattade även frihet att i viss utsträckning begagna sig av vattnet i sjöar och vattendrag samt naturliga vattensamlingar över huvud. Den närmare innebörden härav synes bäst kunna belysas genom att i anslutning till ett par stadganden i vattenlagen anföra vad i förarbetena till åsyftade stadganden uttalats.
Vattenlagen 1 kap. 1 och 3 §§.
1 §. »Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund.»
Vattenrätts- och dikningslagkommittéerna (betänkande den 17 december 1910 sid. 160, 163 f och 212; N. J. A. II 1919: 28–33, 35 f) framhålla, att det vattenrättsliga systemet i vårt land är väsentligt olika det i de flesta övriga europeiska länder rådande, där som regel alla vatten av någon betydenhet utgöra allmän egendom. Det saknades emellertid icke förfäktare av den åsikten, att liknande vattenrättsordning ursprungligen skulle gällt även i Sverige, i det att allt vatten, även å enskildes grund, skulle i likhet med den ouppodlade jorden betraktas såsom allmänning, vartill landskapen haft äganderätten och varje medlem av landskapet fri, ehuru lagbunden, förfoganderätt. Kommittéerna hade emellertid icke funnit anledning att utreda hur därmed rätteligen förhållit sig, utan givetvis måst bygga på grundvalen av vad som nu vore gällande lag och uppställa sitt förslag med vederbörlig hänsyn till de rättigheter, som förvärvats i skydd av denna lags rättsregler. Kommittéerna hade icke funnit det behövligt eller lämpligt att uttala något bestämt omdöme i det rent teoretiska spörsmålet, huruvida den med äganderätten till grunden förenade rätten till vattnet därå kunde betecknas såsom äganderätt eller icke. Denna rätt utgjorde i varje fall ett tillbehör till fastigheten och det vore skäligen indifferent om denna rätt betecknades såsom nyttjanderätt eller såsom en i vissa hänseenden inskränkt äganderätt.
Kommittéerna anförde vidare: »Innan närmare redogörelse lämnas för vissa av de inskränkningar jordägarens rätt över vattnet å hans grund är underkastad, bör emellertid uppmärksamheten fästas därpå, att nämnda rätt, även där den ej är genom uttryckliga lagbud inskränkt, icke är av beskaffenhet att utesluta en viss naturlig frihet för andra att begagna sig av vattnet, såvitt vattenägarens intresse ej lider något egentligt förfång därigenom. Ehuru ingenstädes uttalat i lag, är det otvivelaktigt, att envar äger vissa befogenheter över annans enskilda vatten. Det sättes icke i fråga, att det i regel skulle vara förmenat att under segling eller rodd överskrida gränsen för annans fastighet, lika litet som det i allmänhet är i och för sig förbjudet att bada i sådan fastighets vatten eller att där vattna kreatur, medelst kärl upphämta vatten för hushållsbehov eller dylikt. Genom nyttjande av vattnet på nu angivna sätt förnärmas i allmänhet icke något vattenägarens verkliga intresse; den ringa vattenkvantitet, som berövas honom genom t. ex. kreaturs vattnande i det honom tillhöriga vattenområdet, kan icke sägas representera något egentligt värde. Naturligtvis kunna förhållandena stundom vara sådana, att en dylik envar tillkommande rätt att nyttja vattnet är utesluten till följd därav, att nyttjandet är förbundet med ett förnärmande antingen av
