En närmare undersökning av det föreliggande spörsmålet torde giva vid handen, att förhållandena icke kunna ordnas enbart genom kommunerna med användande av egna marktillgångar eller genom markförvärv, ej ens genom att staten upplåter kronan tillhörig mark utan att därjämte erfordras särskilda åtgärder för åstadkommande av regionplanering långt utanför samhällena och kronans egna marker och områden. En i markfrågor erfaren jurist och en med regionplanering förtrogen person synes därför böra deltaga i utredningen. Särskilt böra de sakkunniga ägna uppmärksamhet åt de olika former för disposition av markområden, som i England införts för att möjliggöra tillgodoseende av här berörda önskemål. Ävenså böra de sakkunniga i detta sammanhang beakta luftskyddets krav på bebyggelsens fördelning. Då utredningen torde komma att beröra statens skogsvårdspolitik, synes en representant härför böra ingå i kommittén.
Särskild uppmärksamhet bör av utredningen ägnas frågan om friluftsmänniskornas uppförande, deras uppfostran och kontrollen av dem.
Utredningen bör vidare granska de möjligheter, som finnas med hänsyn till härbärgen, tältplatser, semesterhem, friluftsbad och idrottsplatser och utreda i vad mån statens hjälp bör lämnas. Ävenså bör uppmärksamhet ägnas transportmöjligheter dels till naturreservaten ifrån städerna (närmast ett kommunalt intresse), dels rörande transportmöjligheter för rekreationsresande i allmänhet. Undersökningen rörande färdvägar, deras utläggande och öppethållande bör ej inskränkas endast till vägar å land utan även till skärgårdsvägar, sjövägar. Utredningen bör därför söka samarbete med järnvägar, Svenska turistföreningen och Skärgårdsförbundet.
Utredningen bör även taga sikte på naturskyddsfrågorna i egentlig bemärkelse, d. v. s. vikten för människan att hava tillgång till åtminstone smärre områden av verkligt orörd natur av olika karaktär samt bästa sättet att tillmötesgå detta behov.
Utredningen bör slutligen överväga, huruvida en central ledning av alla de problem, som här berörts är önskvärd och inkomma med förslag till lämplig organisation med beaktande av att i första hand utnyttja bestående organisationer och inskränka nyskapade tjänster till det minsta möjliga.
I detta sammanhang må omnämnas en av stadskollegiet i Stockholm den
10 december 1936 till Konungen gjord framställning, avseende vissa önskemål
i samband med ifrågasatt utredning i friluftsfrågorna. I denna framställning
underströk stadskollegiet, bland annat, behovet av att i lagstiftningsväg
skapades möjligheter för staden att med markägare träffa avtal, som
förpliktade ägaren att bevara viss mark för friluftsändamål under former som vore
bindande även för framtida ägare. Vidare betonades önskvärdheten av en
regionplanelagstiftning, som skulle möjliggöra lösningen av flera viktiga
problem, bland annat stora bebyggelseområdens naturskyddsfrågor och den
icke minst ur frilufts- och naturskyddssynpunkt föga reglerade ägostyckning
och sportstugebebyggelse, som förekommer omkring städer och andra
tättbebyggda samhällen.
Vid 1937 års riksdag väcktes två likalydande motioner angående
expropriation av mark för friluftsändamål. En närmare redogörelse för
riksdagsbehandlingen av denna fråga lämnas i kapitel XV. Här bör emellertid
omnämnas, att riksdagen, som förutsatte att frågan komme att bliva föremål
för överväganden vid den av riksdagen år 1936 begärda utredningen, med
