anledning av motionerna, i skrivelse den 9 mars 1937, nr 65, anhöll att Kungl. Maj:t ville i samband med nämnda utredning upptaga frågan om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad samt för nästkommande riksdag framlägga förslag därom.
Den 28 maj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för den av 1936 års riksdag begärda
utredningen. I uttalande till statsrådsprotokollet nämnda dag, vilket gäller
såsom direktiv för fritidsutredningen, anförde departementschefen – efter att
hava redogjort för de i ärendet framkomna synpunkterna samt riksdagens
skrivelser den 23 maj 1936 och den 9 mars 1937 – bland annat, följande:
Det föreliggande spörsmålet innesluter uppenbarligen åtskilliga, var för sig
ingalunda lättlösta delproblem. Riksdagen har vid sin behandling av den
grundläggande frågan framför allt tagit sikte på önskemålet att i de tättbebyggda
samhällenas närhet tillgodose det behov av friluftsliv, som gör sig allt starkare
gällande hos städernas och industrisamhällenas invånare och som synes mig på allt
sätt böra främjas. Under dessa omständigheter har kravet på statens medverkan
genom tillhandahållande av lämpliga naturområden kommit att träda i förgrunden.
Tillika har särskilt uppmärksammats en annan sida av frågan, nämligen de
konflikter som yppats mellan jordägarna i städernas grannskap och de
rekreationssökande främlingarna.
Enligt min mening måste emellertid problemet upptagas från väsentligen vidare utgångspunkter än som skett i förstberörda riksdagsskrivelse. Problemet om de i samhällsarbetet deltagande medborgarnas och deras familjers fritid är redan nu i hög grad betydelsefullt. Och i den mån den tidpunkt rycker närmare, då inom olika arbetsområden en icke för kortvarig, lagstadgad semester tillerkännes de där arbetande, inställer sig givetvis med ökad styrka kravet på att det allmänna underlättar organisatoriskt och i lagstiftningsväg, för medborgarna att under fritiden erhålla tillgång till lämpliga och icke för kostsamma rekreationsmöjligheter. Angeläget är att därvid särskilt beaktas, att de enskilda familjernas medlemmar i så stor utsträckning som möjligt må kunna beredas tillfälle till samtidig rekreation.
I första hand möter här den av riksdagen och i de förut berörda framställningarna uppmärksammade frågan om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Härvid synes en allmän inventering av lämpliga områden inom olika delar av landet böra företagas. I all den mån så är möjligt torde i statens ägo befintliga områden göras tillgängliga för den rekreationssökande allmänheten. Emellertid kan på denna väg det förefintliga behovet endast i förhållandevis ringa utsträckning tillgodoses. Det bör även vara en för kommunerna naturlig uppgift att bidraga till tryggandet av erforderliga reservat i samhällenas närhet. På sätt i det föregående berörts, äro de för närvarande i lagstiftningen uppdragna reglerna för förvärv av ägande- och brukningsrätt i behov av revision, i syfte att de må kunna bringas i bättre överensstämmelse med det aktuella lägets krav.
En annan icke mindre betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avser frågan om bebyggelsen i de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden. De brister, som härutinnan framträtt, beträffande möjligheterna att rationellt tillgodose olika önskemål böra närmare undersökas och för deras undanröjande eventuellt behövliga lagstiftningsåtgärder övervägas.
Men vid sidan av nu berörda uppgifter inställa sig otvivelaktigt åtskilliga ingalunda lättlösta organisatoriska problem. Tillhandahållandet i erforderlig
