fall för sig. Det allmängiltiga torde böra inskränkas till vissa allmänna regler för den individuella behandlingen. Frågan om vilka områden, som lämpligen böra avsättas som bygdeallmänningar etc., är särskilt vid städer, kring vilka en spridd villabebyggelse har växt upp eller väntas växa upp, av komplicerad natur. Om frågan vore av isolerad natur kunde det vara frestande att, som många nu gjort, traska omkring i städernas omgivningar och peka ut en skogsbacke här, en badstrand där o. s. v. och säga att dessa områden lämpa sig ju ypperligt för friluftsliv, varför de böra exproprieras och iordningställas för sitt ändamål. I själva verket måste emellertid frågan ses i ett större sammanhang i samband med vägsystemet, kommunikationsväsen, naturskyddet, fornvården, reserverande av områden för framtida villabebyggelse, d:o för sportstugebebyggelse, möjligheterna till rationellt utnyttjande av angränsande mark för t. ex. jordbruk o. s. v. Alla dessa frågor äro beroende av varandra och man kan därför icke utpeka en skogsbacke här och en badstrand där såsom fritidsområden utan att samtidigt redogöra för, hur alla de därmed sammanhängande övriga frågorna skola lösas. En sådan utredning bildar en regionplan och är oftast icke gjord på ett par månader. Även en till synes så enkel åtgärd som anläggandet av en badstrand flera km från närmaste tätbebyggda område fordrar dock med hänsyn till sina konsekvenser att bli närmare planerad. Jordbruksområdenas inverkan härav, områden för sommarstugor och camping, som bruka uppstå vid badstränder, samt vägväsen, kommunikationer, naturskydd och fornvård måste tagas i betraktande. En fastställd regionplan synes alltså böra uppställas som villkor för en eventuell expropriationsrätt eller dylikt för friluftsändamål. I fråga om regionplaneinstitutets närmare utformning torde den engelska lagstiftningen på detta område i stort sett kunna tjäna som mönster.
Det finnes åtskilliga andra motiv för införandet av ett regionplaneinstitut i landets lagstiftning. Ett av dessa, som indirekt även påverkar fritidsområdesfrågan, är, att genom en regionplan det skulle vara möjligt att avsätta vissa områden till bibehållet jord- och skogsbruk. Härigenom skulle man äntligen kunna hindra bebyggelsen runt städer och samhällen att sprida sig miltals omkring, huvudsakligen efter vägarna, "smutsande" ner terrängen på ett irrationellt och planlöst sätt.
Beträffande därefter den andra fasen i utvecklingen, det praktiskt ekonomiska realiserandet av de förut fastställda planerna, så synes endast två utvägar vara för handen, nämligen markens inlösande av den eller de intresserade kommunerna eller markens beläggande med servitut, som garantera det avsedda ändamålet. I senare fallet torde jämväl erfordras en ekonomisk uppgörelse.
I det fall markägaren önskar en uppgörelse i form av servitut torde endast denna form böra komma ifråga. Åtager sig nämligen en markägare att upplåta en skog eller strand för friluftsliv, är ju det avsedda målet nått och någon rimlig anledning att då avhända ägaren hans mark synes icke föreligga. Å andra sidan är att märka, att en lantbrukare, som fått sina ägor inlagda i regionplanen som område för jordbruk, icke bör kunna göra anspråk på ersättning, då hans ekonomiska läge ju därigenom icke för närvarande förändrats. Eventuella framtida exploateringsvinster eller andra spekulationsfaktorer böra icke få diskonteras och åberopas. Servitutsförfarandet torde för markägaren i de flesta fall anses medföra det minsta obehaget och för samhällena torde det vara lättare att ekonomiskt bära, därigenom att ersättningen utgår med en mindre summa per år och icke som vid expropriationsinlösen med en stor summa på en gång.
Beträffande expropriationsförfarandets lämplighet i dess nuvarande form kan nämnas, att all erfarenhet av expropriationslagens användande inom stadsplaneväsendet tyder på, att därvid så orimliga värden i allmänhet uppnås, att lagen åtminstone inom detta område för närvarande icke fyller sin avsedda uppgift. En revidering av expropriationslagen torde alltså ur flera synpunkter vara motiverad.
