expropriationsrätt vara önskvärd, förutsatt att icke rent fiktiva värden kunde sättas på marken vid expropriationen. För andra slags områden kunde kanske i vissa fall expropriation vara en framkomlig utväg, men i allmänhet förefölle det som om något slags nyttjanderätt för vederbörande samhälle skulle vara tillräcklig, varvid samhället skulle åtaga sig vissa förpliktelser (försäkring mot skogsbrand m. m.) men i gengäld erhålla viss kontroll över områdenas exploatering.
Länsarkitekten i Västerbottens län har framhållit följande: Ur fritidssynpunkt vore, särskilt i Övre Norrland, det utan tvekan viktigaste problemet att säkra tillgången av lämpliga och välbelägna områden för friluftsbad och i anslutning till dessa välbelägna campingplatser. Man måste härvid även särskilt tänka på att den förhållandevis korta sommaren nödvändiggjorde ett intensivare utnyttjande av densamma än i södra Sverige. Tillgången på välbelägna badområden i städernas närhet vore ganska ringa, och under senare år hade den avsevärt minskat genom att det ena lämpliga området efter det andra bebyggts med sportstugor. De områden, som fortfarande funnes kvar, vore i stor fara att när som helst finna köpare. Ett mycket snabbt ingripande från det allmännas sida vore under sådana förhållanden nödvändigt. Tillgången på andra friluftsområden vore i och för sig mycket stor. De åtgärder, som i första hand måste anses erforderliga i Västerbottens län, avsåge enbart badområden. Planläggning av sådana syntes med stöd av gällande lagstiftning kunna ske, om byggnadsplan upprättades och frågan om rätt till expropriation av strandområden löstes. Härvid borde tagas sikte icke minst på för skifteslag samfällda strandområden och beaktas, att dessa områden som regel för skifteslagen icke hade annat värde än som upplagsplats för timmer vintertid o. d.
B. Kompletterande inventering beträffande vissa orter.
Under tiden efter verkställandet av den allmänna inventeringen kommo fritidsfrågorna att tilldraga sig ett allt större intresse från kommunernas sida. Flera städer igångsatte eller slutförde tidigare påbörjade utredningar beträffande åtgärder för främjandet av sin befolknings friluftsliv och ganska många nyförvärv av kommunala fritidsområden kommo till stånd. Inventeringsmaterialet kunde därför antagas hava blivit i vissa hänseenden föråldrat. Av denna anledning och då det syntes önskvärt att beträffande sådana orter, som på grund av sin befolkningsmängd kunde tänkas behöva i främsta rummet vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose sina invånares behov av friluftsliv, införskaffa kompletterande uppgifter, utsände fritidsutredningen i mitten av oktober 1939 ett frågeformulär till 69 städer, nämligen Stockholm, Södertälje, Sundbyberg, Djursholm, Lidingö, Uppsala, Enköping, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Huskvarna, Nässjö, Eksjö, Tranås, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Höganäs, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg,
