Från skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har utredningen för kännedom emottagit en till Svenska idrottsförbundets orienteringskommitté ställd skrivelse av den 17 november 1937. I skrivelsen har skogsvårdsstyrelsen anfört, bland annat: Hösten 1937 hade plantskog blivit skadad av tävlande orienterare i sådan omfattning att styrelsen måst ålägga vederbörande markägare viss hjälpkultur. Även om arrangerande föreningar vore beredda utbetala ersättning härför, vilket skett i åtminstone ett fall, vore det önskvärt att banorna förlades så att skogsodlade hyggen med plantskog under meterhöjd icke behövde nedtrampas. Praktiskt taget varje skog i länet vore numera underkastad viss form av föryngringshuggning. Naturlig återväxt funnes därför litet varstädes på smärre hyggen, i småluckor, under skärmställningar o. s. v. Dylik återväxt toge i regel ej nämnvärd skada om en eller annan löpare toge sin väg genom densamma, men om ett stort antal löpare komme i tät följd, kunde knappast undvikas att viss skadegörelse uppstår. Tävlingsledarna borde därför hos skogsägarna efterhöra, om vissa partier av respektive skogsskiften vore särskilt ömtåliga ur skogsvårdssynpunkt, samt vid banornas utläggning taga hänsyn härtill.
Örebro läns jaktvårdsförening har i skrivelse den 5 juli 1938 fäst utredningens uppmärksamhet på att jakten och jaktvården åsamkades ofta rätt betydande skada av friluftsfolket och att denna skadegörelse, i den mån friluftsfolkets antal ökades och jaktvården med stöd av nya jaktlagen höjdes, kunde väntas bli allt större. Föreningen uppger, att allvarliga klagomål ofta anmäldes över friluftsfolkets intrång och skadegörelse i avseende å villebråd och fauna samt att skadornas ekonomiska värde, som givetvis vore svårt att uppskatta, torde uppgå till betydande belopp.
Slutligen har fritidsutredningen från Svenska jägareförbundets styrelse mottagit en skrivelse av den 28 december 1938, vari anföres:
Samtidigt med att den för vårt folks välbefinnande så betydelsefulla fritidsrörelsen vinner spridning i allt större kretsar, medför denna rörelse tyvärr även vissa störningar inom landets fauna. Dessa olägenheter kunna emellertid utan större svårigheter till väsentlig del undanröjas genom visst hänsynstagande från en i djurlivets betingelser något insatt allmänhet. Styrelsen för Svenska jägareförbundet har därför äran fästa Fritidsutredningens uppmärksamhet på dessa förhållanden, vilka i det följande närmare belysas.
Det är inte många år sedan städernas befolkning tillbringade sin ledighet inom samhällets hank och stör, endast någon enstaka person kunde iakttagas promenerande på stora landsvägen.
I det fallet har under de senaste åren inträtt en stor förändring. Friluftslivet har nått en väldig omfattning, och genom semesterlagens genomförande torde rörelsen komma att ytterligare utvecklas. Karaktäristiskt för friluftslivet är, att dess utövare huvudsakligen förflytta sig vid sidan av vägarna. Skogar och fält, där djurlivet förr hade en fristad, genomströvas nu med korta mellanrum av otaliga sällskap. Detta är särskilt fallet i mera bebodda trakter. Av okunnigt och tanklöst folk vandaliseras och förfulas den orörda naturen, varför utfärderna ställas till allt längre bort belägna platser, vilkas jungfrulighet sedan i sin tur störes. De missförhållanden, som tyvärr följa i friluftslivets spår och impopularisera detsamma,
