föreslagna bebyggelseregleringen medföra, åtminstone på längre sikt, mera tillfredsställande och tryggade förhållanden för dem, som föredraga och ha de nödiga resurserna att ordna för sin rekreation under fritiden genom att skaffa sig en sommar- eller sportstuga.
Regionplanefrågan.
Med hänsyn till den inverkan bebyggelseförhållandena äga för friluftslivets markfråga är det naturligt, att införandet av en regionplanelagstiftning anvisats såsom en ändamålsenlig utväg att lösa denna fråga, vilket ju skett icke blott i flera av de i kapitlen I och II refererade uttalandena utan också från många håll i den offentliga diskussionen. I allmänhet synes man därvid ha tänkt sig det engelska regionplaneväsendet som förebild. I vårt land finnes som bekant ingen regionplanelagstiftning. Förslag till en sådan har visserligen utarbetats i samband med förarbetena till gällande stadsplanelag, men har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. För närvarande äro emellertid särskilda sakkunniga – utredningen rörande kommunal samverkan – sysselsatta med en undersökning av möjligheterna att införliva regionplaneinstitutet i någon form med svensk rätt.
En lämpligt avvägd regionplanelagstiftning skulle obestridligen vara ägnad att i många viktiga hänseenden underlätta lösningen av friluftslivets markfråga, redan därigenom, att den skulle möjliggöra att förhindra, att bebyggelsen, främst i de större samhällenas omgivningar, planlöst sprider sig ut över vidsträckta arealer sprängande sönder de ännu fria naturområdena. Den skulle också skapa möjligheter att inom de regionplanelagda områdena avsätta mark såsom fritidsreservat och därigenom för framtiden bevara dess lämplighet och trygga dess användning för friluftsändamål. Det är därför – frånsett de viktiga funktioner i övrigt för den moderna samhällsutvecklingen, som regionplaneinstitutet kan fylla – även ur friluftslivets synpunkt synnerligen önskvärt, att en efter svenska förhållanden avpassad regionplanelagstiftning så snart som möjligt kommer till stånd såsom en följd av den därom pågående särskilda utredningen.
Trots den betydelse man sålunda kan vänta sig att en eventuell regionplanelag skall få för lösningen av friluftslivets markfråga, måste det likväl anses uteslutet att enbart med dess hjälp få till stånd en lösning av denna fråga som tillfredsställer det föreliggande behovet. Man måste nämligen utgå ifrån såsom synnerligen sannolikt, att av såväl ekonomisk som andra skäl upprättandet av regionplaner annat än för en del större beolkningscentra med deras närmaste omgivningar kommer att möta särskilt starkt motstånd. För de därutanför liggande områdena, inom vilka de som fritidsreservat lämpliga markerna kanske oftast äro belägna, skulle alltså en regionplanelagstiftning inom överskådlig tid få mycket ringa praktisk betydelse. Frånsett den ovisshet, som råder beträffande den blivande regionplanelagstiftningens räckvidd och den tidpunkt, då den kan träda i kraft, måste man vidare utgå ifrån att en ganska lång tid skall förflyta, innan några
