rätt straffas för stöld. Annorlunda blir emellertid gärningen att bedöma, om sakens förstörande är att hänföra till konsumtion, såsom t. ex. då någon tager tjärtunnor till bränsle för ett valborgsmässobål. Såsom stöld kan vidare icke anses, att någon släpper lös annans fågel ur dess hur eller tömmer innehållet i annans fisksump i sjön. Huru sådana fall höra bedömas skall beröras vid 20: 6.
Vinningsrekvisitet brister emellertid även i vissa fall, fastän gärningen medför vinning för gärningsmannen. Exempel härpå erbjuder det fall, att någon tager en mutter från annans maskin för att sabotera hans fabriksdrift och på det sättet skaffar sig en fördel i konkurrensen. En vinning av detta slag kan icke göra gärningen till stöld, ty den framgår icke omedelbart av handlingen och motsvaras icke av en till handlingen omedelbart knuten skada. Det sker med andra ord icke någon förmögenhetsöverföring i och med handlingen. Förutsatt att muttern i och för sig har så obetydligt värde att det kan bortses därifrån i detta sammanhang. bör exemplet bedömas icke såsom stöld utan såsom skadegörelse. Kravet på förmögenhetsöverföring brister också i åtskilliga andra fall, där stöldansvar enligt gällande rätt är uteslutet emedan det tillgripna icke äger marknadsvärde. Någon förmögenhetsöverföring äger sålunda icke rum vid tillgrepp av brev eller annat som endast har affektionsvärde för ägaren. Att denne kan vara villig att betala för att återfå det tillgripna får icke inverka på bedömandet. Brev, vilka äga saluvärde som autografer, kunna däremot bliva föremål för stöld.
I fråga om värdepapper medför förslaget, att de kunna vara stöldobjekt ej blott såsom nu när de äro sådana att de gälla i innehavarens hand. Då t. ex. en sparbanksbok tillgripes, överföres nämligen faktiskt ett förmögenhetsvärde. Den möjlighet att råda över fordringen som är förknippad med besittningen av boken är berövad den berättigade, som bland annat tydligen icke kan överlåta sin fordran mot vederlag uppgående till fulla beloppet. Den faktiska rådigheten, vilken alltså har ett förmögenhetsvärde, tillkommer i stället gärningsmannen, låt vara att denne för att fullfölja sitt uppsåt måste begå ett ytterligare brott, nämligen förfalskning av den berättigades namn. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande växel och check liksom ock beträffande aktie. Likaså kunna inlämningskvitton och pantsedlar bliva föremål för stöld, där förlusten av dem försvårar för den berättigade att utfå saken eller utsätter honom för risken av rättsförlust, allt i sådan mån att värdet av hans rätt måste anses minskad, samtidigt som den nye innehavaren erhållit en faktisk möjlighet till förvärv. Även ett vanligt enkelt skuldebrev torde åtminstone i många fall vara av sådan betydelse, att tillgrepp härav innebär minskning av fordringens värde och en däremot svarande möjlighet för den nye innehavaren att genom indrivning eller överlåtelse skaffa sig betalning för skuldebrevet.
Frågan huru tillgrepp av ransoneringskort bör bedömas erbjuder särskilda svårigheter. I hittillsvarande rättspraxis har sådant tillgrepp ansetts icke utgöra stöld, emedan korten sakna marknadsvärde (SvJT 1919 Rf s. 8).
